boktokspladder

Flyttlasset går!

2006-05-02T17:37:00.000+02:00

Nu har jag "blitt med" ny blogg! Ställ om era bokmärken, eller vad ni nu använder! :)

Döden är en schlager av Ann-Christine Bärnsten

2006-03-20T18:05:00.000+01:00

Inom loppet av ett dygn mördas två schlagerartister i Stockholm. Båda har ett fått korts inristat i pannan och polisen misstänker en seriemördare. Eftersom båda offren var homosexuella tror sig utredarna ha gärningsmannaprofilen klar för sig. Men när ytterligare ett mord begås rubbas bilden och snart sprider sig paniken. Dessutom närmar sig Eurovision Song Contest, som ska gå av stapeln i Globen. Kan polisen garantera deltagarnas säkerhet eller kommer fler fasansfulla dåd att begås - mitt framför ögonen på miljontals tv-tittare världen över?

Vilken smörja!!

Jag köpte den här boken för att det lät så spännande med mord i schlagermiljö - kanske var det något freudianskt över det hela med tanke på de senaste veckornas Schpektakel-hysteri? Men ack så besviken jag blev! Uselt skriven, fylld av klyschor, schablonmässiga karaktärer och en dåligt underbyggd historia. Men mest av allt retade jag mig på den kvinnliga polisen; hon måste förstås vara smal, vacker och välklädd, åsså är hon visst intelligent också någonstans under allt det där. Med en dåres envishet trummar författaren fram hur attraktiv denna kvinna är genom ingående beskrivningar av hennes klädsel (inte vid något tillfälle beskrivs de manliga polisernas kläder) och kropp, och hur männen dras till henne (halva utredningsgruppen hon är medlem i tycks kär i henne).

Om Bärnsten hade försökt göra en poäng av detta - kvinna i en mansdominerad värld, den manliga blicken, att bli sedd som kön - hade jag inte sagt något. Men naturligtvis stöter hon inte på några som helst sådana problem. För hon är ju så intelligent... också. Det enda förmildrande jag kan säga om henne är att hon uppvisar imponerande handlingskraft i ett par situationer.

Det värsta är att jag ändå läste ut eländet! *asg* Ibland är det här boktoket inte riktigt klokt!

Som tur är hade jag läsglädjemedicin att tillgå efter att jag lagt undan skräpet. Hela fyra böcker är jag engagerad i:

Linda - som i Lindamordet av Leif GW Persson. Åh! tycker så mycket om hans böcker!
Upptäckten av Kerstin Thorvall. Deprimerande men viktigt om åldrande.
Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen av Olivia Judson. Som jag fick av älskade vännen Shw i födelsedagspresent, och som redan (jag har just påbörjat den) har fått mig att skratta högt - och gudarna ska veta att jag behöver skratta!
... vilket även Utsikt från ett staffli av Slas får mig att göra.

En utmärkt blandning, if you ask me.
Vad läser ni just nu?

Favvocitat (III)

2006-03-16T23:20:00.000+01:00

Oops! Råkade pinga fel! *ehum* Bäst jag skriver ett par rader, då! :)

Jag läser just nu tre olika böcker (ja, läsglädjen har återvänt), så det får bli ett favvocitar så länge:

Racism was not a problem on the Discworld, because -- what with trolls and dwarfs and so on -- speciesism was more interesting. Black and white lived in perfect harmony and ganged up on green.
(Terry Pratchett, Witches Abroad, 1991)

With No One as Witness av Elizabeth George

2006-03-06T21:18:00.000+01:00

When the Metropolitan Police fails to realize a serial killer is at work, London ignites over the fact that the killer's victims are young black and mixed race boys. Institutionalised racism is claimed by the community's activists and tabloids alike.
Acting Superintendent Thomas Lynley is given the case, and finds himself thwarted by office politics as he tries to have Barbara Havers reinstated, and to keep control of events surrounding the murders. Soon, his Scotland Yard task force is handling an epidemic of killings and a looming tragedy.

Läslusten har som sagt varit väldigt låg de senaste månaderna. Vilket får ett boktok att sloka som vissnad potatisblast. Glädjen var därför desto större när jag ramlade över Elizabeth Georges senaste roman, With No One as Witness, i pocketutgåva; för mig är varje ny George en läsarfest! Började läsa den i princip samma sekund som jag klev ut ur bokhandeln... och på den vägen var det. :)

Min kärlek till Georges romaner till trots, så måste jag tillstå att de senaste två, tre har gjort mig om inte direkt besviken, så... i alla fall frustrerad och aningens irriterad.
Ge kvinnan en lektör, som vågar använda den stora ordslaktarkniven, for God's sake!
Liksom.
Historierna i sig har varit goda, om än inte riktigt i samma klass som t.ex. Playing for the Ashes (Aska och ära, min favorit) och A Great Deliverance (Pappas lilla flicka, den absolut sorgligaste av Georges alla romaner hittills, if you ask me). Men böckerna har varit alldeles för långa, pratiga och fulla av ovidkommande sidspår och detaljer. Så till den grad att historierna i allmänhet och människoskildringarna (Georges adelsmärke, i mitt tycke) i synnerhet nästan har tappats bort.

Det fanns alltså en viss anledning till oro, med andra ord. But alas! Här är Elizabeth George tillbaka i gammal, god stil.

Det är en stark, gripande historia om en seriemördare, som skildras med respekt och så nära en förståelse man kan komma, trots de ohyggliga dåd h*n utför och det vansinne som rider hennom. Möjligtvis kunde den del där vi får följa hennoms tankar och känslor ha skurits ned lite, men OK, jag kan köpa den som den är. Även med reservationen att det är oerhört vanskligt att skildra en människas inre sinnesförvirring.

Styrkan i romanen ligger annars i skildringen av det politiska spelet kring mordutredningen och de poliser som drabbas av det. Utan att ha minsta inblick i hur strukturerna inom Scotland Yard ser ut (dock med viss inblick i min egen organisation...) så kändes den trovärdig. Winston Nkata får större utrymme här än i tidigare romaner, och han genomgår en intressant utveckling. Plötsligt känns han lika intressant som "gamla" favoriter som Havers, Lynley himself och Taymullah Azhar med dotter (Barbaras grannar). Hoppas han får lika mycket utrymme i framtiden.

Nu hade jag ju på nätet råkat snava över den tragiska händelse, som tydligen upprört stora delar av Georges fans (så är det när man är nätnörd!), men den förstörde inte läsupplevelsen. Jag tror faktiskt att jag skulle ha anat vad som komma skulle ändå. Det hela byggs upp med stor känsla för drama, och sedan kommer den oväntade, fullständigt hjärtekrossande lilla "twisten"... snyggt gjort, men ååååh! så sorgligt! Jag är ju som ett enda gråtsåll just nu, så jag grät mig förstås igenom större delen av slutet av romanen.

Usch, vilken tradig och osammanhängande "recension" det här blev! :( Jag har så svårt med orden just nu, inte bara att läsa dem, då...
Men för att sammanfatta:
Jag tyckte mycket om den här romanen! Det är inte Georges bästa, men den ligger definitivt i toppen av hennes produktion. (Ja, jag har läst dem alla.) Min läsning färgades delvis av min egen hjärtesorg (kanske därför det är så svårt att skriva något vettigt om den), men det behöver inte nödvändigtvis vara av ondo... eh, tror jag. ;) Hur som helst, så är jag ju ingen recensent, utan här babblar jag om böcker utifrån mitt fullständigt ologiska och subjektiva boktokhjärta. Så bort med dig, prestationsspöke! ;/

Livstecken

2006-02-03T18:06:00.000+01:00

Den här bloggen är verkligen sorgligt eftersatt! Jag har så svårt att koncentrera mig på läsning just nu. Jag lyckades faktiskt ta mig igenom Arne Dahls Mörkertal, mest för att det var en minst sagt intrikat historia, som fångade mitt intresse och gjorde mig nyfiken på hur i hela fridens dagar han skulle få ihop de till synes disparata berättelsetrådarna. Mycket välskriven och spännande deckare! Fast slutet kändes aningen krystat, i alla fall delar av slutet. Jag borde väl skriva mer om den... men jag har inte ork eller koncentration för det, heller.

Annars har det varit glest med läsandet, som sagt, och det börjar faktiskt kännas en aning frustrerande för en storläsare som yours truly. Så nu sätter jag mitt hopp till er, kära läsare (om jag nu har några kvar! ;)) Jag behöver tips på något som är lättläst men ändå välskrivet - inga Barbara Cartland eller Harlequin-böcker här, tack! Gärna deckare, men ännu hellre något roligt och lättsamt (ja, jag har läst Marian Keyes ;)) Just nu behöver jag nämligen mer än något annat att få skratta... Helst ska det också vara böcker, till vilka man kan "komma och gå", s.a.s, där det inte gör så mycket om man inte orkar läsa i dem på ett par eller t.o.m. en vecka (det var på håret med Dahl!)

Piece of cake, huh? ;) Men jag har full tillit till mina medboktokar!

Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke

2005-12-06T19:37:00.000+01:00

Världen är full av charlataner som påstår sig kunna magiska besvärjelser. Detta var också fallet i det tidiga artonhundratalets London. När så en äkta gentlemannamagiker, mr Norrell, gav sig till känna och dessutom handfast bevisade sin magiska förmåga, blev glädjen stor i hela det engelska riket. Än mer glädjande var det att mr Norrell till slut gick med på att undervisa en elev, en yngre herre vid namn Jonathan Strange, i magins ädla konst.

Men vem var gentlemannen med tistelfjunshåret? Varför saknade lady Pole ett lillfinger när hon återuppväcktes från de döda? Och vart hade Korpfurstens bok tagit vägen? När Jonathan Strange försöker finna svaret på dessa frågor släpps en ondska lös som inte står lord Byrons efter. Hur ska denna gemenhet kunna stävjas? Vem kommer att avgå med segern? Blir det den som besitter den största magiska kraften eller den som lierat sig med stenarna, himlen och vattnet?

Susanna Clarkes debutroman bjuder på boktoksglädje på hög nivå. Ja, det här boktoket vågar till och med påstå att hon blev smått boktoksrusig stundtals, på det där sättet som man kan bli av "kall, torr och gratis champagne", för att parafrasera Winston Churchill. Associationen till den champagneälskande Churchill kan måhända tyckas aningen sökt, men inte för den som har läst Jonathan Clarke & Mr Norrell; detta är en mycket engelsk bok!

Det tog Susanna Clarke tio år att skriva den här boken, och den har i artiklar jag läst beskrivits som något av ett hjärtebarn för henne. Det märks; boken sjuder av berättarglädje och entusiastiskt engagemang i berättelsens myller av figurer. Detta kombineras med en torr, utsökt humor (se där, champagne igen!) på ett sätt, som jag tror endast en engelsman (eller engelska då, i det här fallet) ror i land. Romanen präglas också i hög grad av den engelska berättartraditionen; jag blev inte förvånad att se att många har jämfört Clarke med Jane Austen.

Jag blev ohjälpligt förälskad i den här boken redan efter första stycket, och har haft svår separationsångest ända sedan den egensinnigt charmige och knepige Jonathan Strange klev in i handlingen efter ungefär 200 sidor (det är en bastant "tegelsten" på ca 780 sidor). Den snärjde mig med alla ingredienser, som jag nämnde ovan, samt, inte minst, de oförglömliga karaktärerna. Främst Strange, då, men även "gentlemannen med tistelfjunshåret" har vunnit en plats i mitt hjärta med sin bedrägliga charm och trots att han får ses som romanens "baddie". Eller kanske just därför, heh. Jag har haft genuint roligt när jag har läst, men den har även bjudit mig på såväl sorgsna som spännande stunder. Mycket god underhållning, helt enkelt!

Enda minuset är alla fotnötter; de blir väldigt tröttsamma efter ett tag, vilket iofs kan vara ett syfte i sig, då jag anar att Clarke använder sig av dem som en del i sin parodi på akademiska vetenskapliga arbeten. Å andra sidan så har det många gånger varit värt att ta sig igenom dem, då man har serverats roliga och intressanta anekdoter, som skänkt extra krydda till huvudberättelsen. Så försök att läsa så många av dem som du orkar!

Jag önskar också att jag hade läst den på engelska, men det kan jag ju inte klandra Clarke för. Det ger mig istället en anledning att läsa om boken - and I can't wait!

Missa inte den roliga hemsidan, där du bl.a. får veta vad herrar Strange och Norrell egentligen tycker om författaren...

Favvocitat (II)

2005-12-02T14:45:00.000+01:00

- I'm a cat person, myself, she said, vaguely.
A low-level voice said:
- Yeah? Yeah? Wash in your own spit, do you?
(Terry Pratchett, Moving Pictures, 1990)

Utmanad igen

2005-11-25T22:44:00.000+01:00

Sent omsider upptäckte jag att Petra för ett tag sedan utmanade mig. Nåväl, bättre sent än aldrig, eller hur Petra? :)

Tema: Sånt jag läste

Vilken var din första stora läsupplevelse?

Iiih, vad svårt! Jag föddes ju som boktok... nåja, nästan! Men jag var bara ca två, tre år när mamma och pappa första gången tog med mig till ett bibliotek, där jag blev helt överväldigad över alla böcker, för att inte tala om mina föräldrars försäkran om att jag fick låna med mig så många böcker jag ville. De hade anledning att ångra de orden, när jag raskt plockade på mig en trave böcker som var högre än jag själv! :D På sätt och vis är nog det min första stora läsupplevelse, även om jag inte minns den alls själv.

Ett första starkt läsminne är annars Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Mamma hade varit i Den Stora Staden, och hade lovat att köpa med sig Mio min Mio till mig. Jag blev ytterligt misslynt när hon kom hem med Bröderna Lejonhjärta istället, tyckte inte riktigt att hennes förklaring att Mio min Mio inte funnits inne på bokhandeln höll. (Detta, kära barn, var före internättets tidevarv!) Men, läshungrig som alltid, så började jag läsa, och... ooooh! Störtförälskade mig i Jonathan, grät över brödernas sorgliga öden, beundrade Sofia, rös av fasa över Katla, hötte med näven åt Orvar, förrädaren... Även om det kanske inte var den första stora läsupplevelsen, så var den så stark, att överskuggar allt annat från min barndoms läsningar.

Vilka böcker återkom du alltid till?

Ovan nämnda Bröderna Lejonhjärta var, förstås, en klar favorit. Kitty-böckerna läste jag ofta, och ett antal hästböcker som jag nu har glömt namnen på. Jag minns särskilt en slags fotoberättelse om några unga flickor, som höll till i ett stall, och hur en häst skulle lottas ut som vinst under något slags jippo, och naturligtvis blev det huvudpersonens älsklingsföl... Sedan skramlade hela ridklubben och köpte alla lotter i den här tjejens namn, och hon vann sitt föl. Ooh, vilken bra historia jag tyckte det var! Och fotografierna var jättefina, speciellt de på fölet, då.

Var du med i någon bokklubb?

Nej, det kom senare. Hu, jag var riktigt inne i bokklubbsträsket där ett tag! Men det är en story för ett annat blogginlägg.

Första vuxenböckerna du nosade på?

Agatha Christie! *hey Jennie* Maria Lang. Av dessa två läste jag allt som biblioteket i den lilla håla där jag växte upp hade. Åsså Robert Graves Jag, Claudius, inspirerad av TV-serien. Det är det jag minns bäst. Mamma och pappa var riktigt imponerade av mig då. Ca tolv, tretton år var jag.

Böcker som du försökte dig på men som inte funkade på dig?

Det minns jag faktiskt inte, eller så har jag förträngt det. :) Det var antagligen ett stort antal böcker. Men varför slösa minnen på dem?? När man har så många underbara läsupplevelser!

Boktoken får fnatt

2005-11-21T17:57:00.000+01:00

Jag menar, vad annat kan man få av en bok som börjar såhär:

För ett antal år sedan fanns i staden York ett sällskap bestående av magiker. De träffades den tredje onsdagen i varje månad för att läsa högt för varandra ur långa, tråkiga essäer som behandlade den engelska magins historia.
De var gentlemannamagiker, vilket ville säga att de aldrig hade gjort någon människa förnär med sin magi - givetvis hade de aldrig gjort någon något gott heller. Faktum var, om sanningen ska fram, att inte en enda av dessa magiker någonsin hade yttrat minsta besvärjelse, aldrig fått ett enda löv att dallra med hjälp av trolldom, aldrig fått ett enda dammkorn att ändra kurs eller krökt ett enda hårstrå på någons huvud. Men likväll, detta faktum undantaget, hade de rykte om sig att vara den klokaste och mest magiska församling gentlemän i hela Yorkshire.

Sådana inledningar kan rent av få en härdad boktok att fälla en liten tår - men av lycka, förstås. Bokkärleken strömmar genom kroppen och den fanatiska glimten, som alltid ligger på lur strax under ytan i de bokhungriga ögonen, tänds på nytt. Ur strupen tränger ett jubelrop fram:

HÄR SKA LÄSAS!!
(Tammefan.)

Favvocitat (I)

2005-10-22T20:51:00.000+02:00

I remember one Fourth of July evening in Philadelphia, about a year after my surgery. I was walking home arm in arm with Lisa, my lover at the time, after the fireworks display. We were leaning in to another, walking like lovers walk. Coming towards us was a family of five: mom, dad, and three teenage boys. "Look, it's a couple faggots," said one of the boys. "Nah, it's two girls," said another. "That's enough outa you," bellowed the father, "one of 'em's got to be a man. This is America!"
(Kate Bornstein, Gender Outlaw. On Men, Women, and the Rest of Us, 1994)

Omläsning

2005-10-17T23:20:00.000+02:00

Häromdagen kom min goda vän Ingrid och jag, via de slingrande omvägar, som brukar känneteckna goda vänskapssamtal, in på Mary Shelleys Frankenstein.

Den romanen skulle jag gott kunna tänka mig att läsa om! konkluderade jag, innan samtalet slant i diket... nej jag menar vidare.

Så många böcker, så lite tid. Säger mången boktok!
Ain't that the truth.
En sanning som skänker både förtröstan - det kommer alltid att finnas böcker jag vill läsa! - och förtvivlan - hur f*n ska jag hinna med dem alla och vad är det jag kommer att missa och vill jag verkligen veta det?!

Men. Likafullt. Det ligger en viss magi i just omläsningar. Boktoksmagi. Litterär magi. Den magi som finns i världar, omsorgsfullt, vackert (för det mesta) och oemotståndligt uppmålade mellan pärmarna. Världar som man förälskar sig i och som man alltid längtar tillbaka till. Världar som man läser om. Och om. Och om igen.
Sedan kan de där världarna, eller den där omläsningskärleken se väldigt olika ut. Mellan boktokar och inom varje boktok.
Precis som bokkärleken (bokpassionen) överhuvudtaget!

Det finns böcker som jag alltid återvänder till.
Som The Watch-serien i Terry Pratchetts Discworld-romaner.
Och hur många gånger jag har läst Elizabeth Georges Aska och ära kan jag inte räkna. (Ety jag är dålig i matte! Hehe.)
Harry Potter och Tolkien återvänder jag ofta till. För att inte säga ständigt.
Och då har vi ändå inte kommit in på Diana Gabaldon och Jamie-magin!!!

Men så finns där ju en och annan favorit, som jag förvisso har läst om - men mer sparsmakat. De där romanerna, som jag bara kan läsa med tesked, så att säga. Medan jag inte har några som helst problem att överdosera t.ex. The Watch-serien. Det är en skillnad som jag inte riktigt har begripit mig på än! Men som jag hoppas kunna reda ut här i Boktokspladder någon dag. I en nära framtid.

Hur som helst, så tänkte jag ägna en god del av den kommande vintern till omläsning av några av mina teskedsfavoriter. Exempel på sådana är:

Wuthering Heights - Emily Bronte
Brott och straff - Fjodor Dostojevskij
Hundra år av ensamhet - Gabriel Garcia Marques (fast vågar jag verkligen läsa om den - det är en av mitt livs mest exalterade läsupplevelser!)
Villospår - Henning Mankell (den oslagbart bästa Wallander-storyn!)
Mästaren och Margarita - Michail Bulgakov
Geek Love - Katherine Dunne
En vampyrs bekännelse - Anne Rice
Blood Ties - Jennifer Lash
Kattöga - Margaret Atwood
Blonde - Joyce Carol Oates
Dracula - Bram Stoker
Huset med den blinda glasverandan, Det stumma rummet och Hudlös himmel - Herbjörg Wassmo

Fast vänta...
... nu börjar det smyga in böcker, som jag inte har läst om (d.v.s. inte teskedsfavoriter) men vill läsa om. Confusing!
Fast sådana hör väl också hemma på en sådan här lista, antar jag.
Omläsningen har många ansikten. Som sagt.

Hmm. Men jag kan inte läsa om allt det där, jag ska ju hinna med olästa böcker också! Förutom olästa favoriter (ny Elizabeth George, ny Terry Pratchett, t.ex.) så finns det en ansenlig mängd författarskap/enstaka romaner, som jag länge har tänkt läsa. Så jag får fundera ett varv till, och sedan göra en omläsningslista inför vintern.

Ack ja. Dessa boktoksproblem! :D

Nu är jag nyfiken:
Vilka romaner vill du läsa om?
Har du böcker som du ständigt återvänder till - glupskt?
Böcker som du äter med tesked, enligt ovan?
Brukar du läsa om? ;)

Obligatorisk nobelprisnotering

2005-10-13T14:43:00.000+02:00

Harold Pinter har fått Nobelpriset i litteratur.

Lo and behold, ett namn jag känner till! Jag har dock inte läst honom, men bara att veta vem någon är i sådana här sammanhang är stort, känns det som. :) Tycker det är roligt att en dramatiker vinner, för ovanlighetens skull.

Själv hade jag hoppats på Joyce Carol Oates.
Eller Margaret Atwood.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

2005-10-07T22:59:00.000+02:00

När det ofattbara kommer till Blackeberg är det först ingen som märker något. Det är senhöst 1981 och livet i förorten pågår som vanligt. Alkisarna hänger på kinakrogen, polisen informerar om knark, mammorna jobbar på ICA och alla kan nynna signaturmelodin till "Dallas".

Men när kroppen av en tonårig pojke, tömd på blod, hittas i närliggande Vällingby börjar ryktena om ritualmord sprida sig, inte minst på löpsedlarna. Ännu anar ingen vad det verkligen är fråga om.

Tolvåriga Oscar hoppas för sin del att det äntligen är hämnden som har kommit. Hämnden för allt det han blir utsatt för i skolan, dag efter dag. Oscar fascineras av morden, men det är inte det viktigaste som händer i hans liv. Det har flyttat in en ny tjej i porten bredvid. En tjej som aldrig sett en Rubiks Kub förut, men ändå kan lösa den. Men det är något som är fel med henne. Något som inte stämmer. Och hon kommer bara ut på natten.

Jag har alltid fascinerats av vampyrer i allmänhet och vampyrromaner i synnerhet. Det började med Anne Rices En vampyrs bekännelse... eller nej, nu ljög jag, det började redan med Christopher Lee och Dracula, en av alla de där skräckfilmerna jag såg på TV som barn, trots att jag var så mörkrädd. (Konstigt att mamma, som var en hönsmamma extra ordinaire, gick med på att jag såg sådana där filmer!) Kanske uppkom fascinationen ur rädslan, vad vet jag. Eller, så var det nog! Hur som helst, vampyrer fascinerar mig. Och Anne Rices roman öppnade alla portar. (Hehe, jag bjöd in vampyrerna!)

Men en svensk vampyrroman... den tanken har nog aldrig ens slagit mig! Vampyrer och Sverige, det hör liksom inte ihop, i alla fall inte i min bok. Alldeles frånsett det där med "children of the night" (lite svårt i juni i Norrland, hahaha!) så är Sverige alldeles för... snällt för vampyrer. Vi är ju så lagom, gudbevars, och vad än vampyrer är (det råder delade meningar om det) så är de aldrig lagom!

Både som vampyrromanälskare och svensk *fniss* var jag därför ytterligt skeptisk när jag första gången hörde talas om den här romanen. Jag tänkte omedelbart att jag måste läsa den, så att jag skulle kunna slakta den. Men av någon anledning blev det inte av att jag läste den. Antagligen för att jag var så övertygad om att den skulle vara usel, och att jag inte ville ha uselt just då... sedan glömde jag troligen, mitt dåliga minne troget, helt enkelt bort den. *hrmm*

Sent omsider kom jag så äntligen för mig att läsa den, efter att bl.a. ha läst om den hos Siv. Då hade författaren redan kommit ut med en ny roman, denna gång om zombier - om möjligt ännu mer osannolikt i Sverige!! Jag fick vänta ganska länge i kö på biblioteket. Men det var det värt. För Lindqvists vampyrroman kom mina farhågor och mina väntade löjen på skam.

Låt den rätte komma in bärs först och främst av Oscar, den tolvårige mobbade pojken, som blir vän med Eli alias vampyren, alias "monstret" - men vem är egentligen monstret - Lindqvist vägrar att svara, att skriva oss på näsan. Porträttet av Oscar är så trovärdig att jag bara vill gråta. Han är ensam, utanför, mobbad, olycklig... han är liksom bara så fel! Enligt alla normer. Då och nu.

Så när Eli flyttar in i porten bredvid, hon som bara kommer ut på natten, hon som är liksom annorlunda, men ändå - för Oscar - så trygg... ja då förändras hans liv för alltid. På gott och ont. Som läsare vill man skrika ut sanningen om Eli till den här lille killen, som man omedelbums tar till sitt hjärta, men han förstår den snart nog själv. Det är då den fulla sanningen om Oscars ensamhet framträder. Han är medveten om att Eli är en vampyr, men hon/han (vid det här laget har Oscar hunnit börja vackla i sin könsuppfattning) har hjälpt honom och stärkt hans självförtroende, varit den ende som förstått och sett honom...

För mig ligger romanens kärna - Oscars ensamhet och Elis (vampyrens) ödesdigra tjusningskraft - i det här korta stycket:

Det han [Oscar] var rädd för var inte att hon kanske var en varelse som levde på människors blod. Utan att hon skulle stöta bort honom.

I de här meningarna fullbordas mötet mellan två utanförskap, på ett sätt som sällan har skådats i romanens värld. Och Lindqvist förmår att fullfölja den tråden hela romanen igenom, vilket ger romanen dess spänning. Det som gör den värd att läsa.

Lindqvists roman befolkas av trasiga människor, samhällets s.k. "bottenskrap". Vilket ligger i linje med vampyrens utanförskap. Det oväntade ligger i att det är ett svenskt utanförskap. Deprimerande trovärdigt skildrat. När morden börjar inträffa, så kittlas samhället (och vi som läsare) av de bisarra, blodiga detaljerna. När nästa offer visar sig vara en alkis, förlorar nyheten mycket av sitt värde - i detta känner man alltför väl igen dagens media! Men Lindqvists roman klamrar sig fast vid ett samhällets bottenskrap, som vi sällan och aldrig möter annars. Inte ens i vampyrromaner, skulle jag vilja säga.

Många vampyrlegender (välkomnandet in i en byggnad, solens destruktiva kraft, etc) bekräftas i Lindqvists roman. Samtidigt tillför han tillräckligt mycket av egna inslag, för att legenden och därmed romanen ska få nytt liv. I det avseendet är det närmast genialt att ge Oscar - mobbad, men inget offer - huvudrollen. Medan vampyren får en sekundär roll. Samtidigt upplöses den sedvanliga kampen mellan ont och gott. Det finns egentligen inget svar på just frågan om gott eller ont, menar Lindqvist.
Eller...
Oscar dras till det onda, men han är väl medveten om sitt val.
Och han väljer bort det.
Eller...
Oscar kan inte välja.
Lika litet som vi, i slutet av romanen, kan välja.

Boktoksdepp - men jag ser ljuset i slutet av korridoren...

2005-09-23T18:34:00.000+02:00

Usch, det är för hemskt när livet (som i jobbet) kommer mellan mig och mitt läsande! Som det har gjort på sistone. (Det har även lagt sig i mitt kreativa skapande, men det är en historia för en annan blogg.)

Kommer ni ihåg den där kampanjen på åttiotalet, då "alla" (ständigt dessa "alla" ;)) gick runt med knappar där det stod:
RÖR INTE MIN KOMPIS!
Well. Det här boktoket skulle vilja ha en knapp där det stod:
RÖR INTE MIN BOK!
Eller, som i det här fallet:
RÖR INTE MIN LÄSLUSTA!

Det är helt enkelt förskräckligt för ett boktok, att vara så stressad och slutkörd att h*n nästan slutar läsa! Och det har hänt det här boktoket... Jag visste att något var på tok när det en dag slog mig, att jag hållit på med samma bok i flera veckor - visserligen en tegelsten på 1200 sidor, but that never stopped me before - vanligtvis läser jag ju i ljusets hastighet...

Men jag läste i alla fall Harry Potter and the Half-Blood Prince (2005) på fyra dagar. Och förrförra söndagen sträckläste jag Johan Hiltons No tears for queers (2005), som var angelägen, tankeväckande och hjärtskärande sorglig. Tyvärr orkade jag inte skriva något om den. (Boktokspladdret har också lidit av livets framfart.)

Nu börjar i alla fall livet sakta ned.
Jag håller fortfarande på med min omläsning av Anne Rices The Witching Hour (1990)!! Men nu har jag bara tvåhundra sidor kvar, och läser dem glupskt snarare än segt. Igår påbörjade jag Terry Pratchetts The Amazing Maurice and His Educated Rodents (2001), och har redan hunnit halvvägs.
Så det går framåt. So to speak, höhö.

Men bäst av allt är att jag känner hur Läslustan har vaknat till liv igen. Den sträääcker på sig som en katt, gäspar vällustigt, plirar mot läslampan, ser sig om, får syn på de väntande böckerna och den vingliga stapeln av olästa böcker.
Sedan ler Läslustan....

Harry Potter and the Half-Blood Prince av J K Rowling

2005-09-06T19:58:00.000+02:00

It is the middle of the summer, but there is an unseasonal mist pressing against the windowpanes. Harry Potter is waiting nervously in his bedroom at the Dursley's house in Privet Drive for a visit from Professor Dumbledore himself. One of the last time he saw the Headmaster was in a fierce one-to-one duel with Lord Voldemort, and Harry can't quite believe that Professor Dumbledore will actually appear at the Dursley's of all places. Why is the Professor coming to visit him now? What is it that cannot wait until Harry returns to Hogwarts in a few weeks' time? Harry's sixth year at Hogwarts has already got off to an unusual start, as the worlds of Muggle and magic start to intertwine...
Författarens hemsida

OBS (på förekommen anledning)!
Jag ska försöka att inte avslöja något, men för de som inte har läst boken än men planerar att göra det, så är det kanske ändå bäst att inte läsa det här inlägget.

Efterlängtad!
Det är väl det ord som bäst beskriver hur jag känner för den här boken. Och inför nästa, den sjunde, avslutande delen.

Men det är ett "efterlängtat" med modifikation, s.a.s. Jag kände en viss irritation i början av boken inför det mönster, som går igen i alla HP-böckerna; Harry hos de outhärdliga släktingarna, Harry hos Weasleys, tågresan till Hogwarts, ankomstfesten, de första lektionerna, etc. Jag är helt enkelt less på de scenerna. Även om jag vet att upprepningar av det välkända och trygga hör till genren, och det är ju trots allt böcker skrivna för barn. Men ändå.

Men ändå, indeed, för den inledande irritationen gick tämligen snabbt över. Trots att inledningen följer det gamla bekanta mönstret, så har Rowling haft vett att spränga in en del spänningsmoment, som underbygger nyfikenheten på grundstoryn (kampen mellan Harry och lord Voldemort), och att slå in på delvis nya stigar utifrån välkända milstolpar. Som t.ex. den nya läraren i Defense Against the Dark Arts; didn't see that one coming, faktiskt! Skönt.

Tonen i boken är mörkare än någonsin, helt i linje med berättelsens utveckling. De humoristiska inslagen är färre. När de väl kommer är det nästan skönt att skratta. Även om det blir lite för mycket av hormonstinna tonåringar och deras kärleksförvecklingar efter ett tag. Å andra sidan... det behövs i en värld på randen till fullt krig. (För övrigt känns kaoset och Lord Voldemorts "terrorism" deprimerande aktuellt...)

Och längre fram börjar Rowling i allt högre grad avvika från gamla mönster; det är mindre käbbel mellan Snape och Harry, bara en Quidditch-match, etc. Slutet känns vidöppet, utan att avslöja för mycket; nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag har att förvänta mig av den sista boken. Harrys utveckling under berättelsen känns trovärdig, utifrån vad Rowling har planterat tidigare och genrens konventioner.

Innan den här boken släpptes pratades det mycket om, att en av huvudkaraktärerna skulle dö. Jag kan säga så mycket som, att jag gissade rätt på vem som dör. Men mördaren var en total överraskning! Och nu är det lätt att tänka, att det spåret bara kan leda i en enda riktning. Men jag är inte så säker, jag. Jag tror att J K Rowling inte har spelat ut jokern ännu...

Sammanfattningsvis:
Den rowlingska magikappan börjar vara lite sliten och tunn på sina ställen. Något annat är kanske heller inte att vänta efter sex böcker. Men den läcker inte magi ännu. Jag låter mig fortfarande förtrollas och hänföras, mina reservationer till trots. Jag tänker följa Harry Potter in i slutstriden, come what may, och slåss vid hans sida och gråta över fallna vänner och jubla över - förhoppningsvis - slagna fiender.

När den nu kommer, den sjunde delen.
Ständigt detta väntande. ;)

På begäran: Bokfrågor med svar

2005-08-31T16:32:00.000+02:00

Oj, det var ett tag sedan jag skrev här nu… Men nu jäklar! Häxan och Petra har upp- eller utmanat (hur man nu vill se det :)) mig att svara på lite bokfrågor. So here goes:

Hur många böcker äger du?
Eftersom jag är urusel på matte så måste jag svara: Ingen aning! :D

Senast köpta bok?
Det var faktiskt idag, då jag slog till med Nella Larsens Passing från en engelsk nätbokhandel. :) Sedan funderar jag på att så snart jag knattrat ned detta svänga förbi bokhandeln och köpa senaste Harry Potter...

Senast lästa bok?
Jag har inte läst så mycket på sistone, så jag har tre böcker på gång. Men den som jag med bestämdhet vet att jag nyligen läste ut är Camilla Läckbergs Predikaren, som var mycket bra.

Fem böcker som betytt mycket?
Jag gör det enkelt för mig och hänvisar till mitt förra svar. Det finns naturligtvis fler böcker än dessa som betytt mycket för mig, men jag är för trött för att komma på fler just nu. Hur inkonsekvent det än kan låta. ;)

Har du haft någon bok som du varit skeptisk inför men bestämde dig för att läsa ändå och du blev överraskad?
Det bästa exemplet på det är nog när jag som tjugoårig nybliven universitetsstuderande "tvingades" läsa Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Mycket motvilligt tog jag mig an den, tänkandes att jag kunde väl läsa ett par sidor och sedan skumma... flera timmar och sidor senare fick en kompis nästan tvinga iväg mig på den bio vi hade sagt att vi skulle gå på! Hon såg väldigt skeptisk ut när jag förklarade hur såld jag var på romanen. :)

Vilken bok kom du aldrig igenom och varför?
Hmm... grubbel grubbel grubbel... nej jag kommer inte på någon just nu, har antagligen förträngt det :)

Är det okej att "knäcka" bokryggarna på pocket?
Gaaah - nej nej nej!!

Vilka författare vill du se blogga?
Terry Pratchett! Jag har en känsla av att det skulle vara en av de roligaste och skarpaste bloggarna "out there" - jag fnissar vid blotta tanken på vad han skulle kunna knacka ned i sin blogg!

Fler som vill svara?

Och vad ska jag läsa nu när vardagen är över mig igen?

2005-08-15T15:26:00.000+02:00

Den trista arbetsdagen (trist för att den påminner mig om att semestern obönhörligen är slut nu, och att det är ett helt år till nästa gång...) förgylldes av ett mail från biblioteket. Jag har köat på Alexander McCall Smiths Giraffens tårar i en halv evighet, som det känns, men nu är det äntligen min tur!

Precis vad jag behöver nu. En lättsmält och mysig bok, som inte kräver så mycket av mig nu när jobbet kräver väldigt mycket av mig! Jag cyklar nog förbi biblioteket redan idag.

Fast.
Å andra sidan!
Så har jag ännu inte läst, eller ens köpt nya Harry Potter... gaaaah! Jag som alltid är så fort i allting, och speciellt då i mina nöjen, har lyckats hålla mig i en månad!

Fast.
Å tredje sidan!
Jag vågar verkligen inte börja läsa den ikväll. För då kommer jag antagligen att läsa halva natten. Och jag ska ju orka jobba imorgon.

Till helgen då, kanske...

Jag har ju sällskap av Mma Precious under tiden! :D

Biblioteket kallar...

2005-08-09T16:47:00.000+02:00

... och då lyder jag! Kastade mig omgående på cykeln och iväg som den cykelfartdåre jag är. Och jag säger bara: Hu så kvavt och motvindigt!! Men det var det värt. Nu har jag tre sprillans olästa böcker här bredvid mig:

Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud. Det var visst ett himla spektakel kring den, om jag minns rätt; "alla" älskade den. Bara det en anledning till misstänksamhet! Men jag tänker ge den en chans i alla fall.

Hinsehäxan av Lillemor Östlin. Något så ovanligt som en kvinnlig kåkfarare och missbrukare, som berättar om sitt eget liv! Den här har jag väntat länge på.

Predikanten av Camilla Läckberg. Andra boken i serien om författaren Erica Falck och polisen Patrik Hedström i Fjällbacka.

Nu är frågan bara vilken av dessa tre jag ska börja med!
Visserligen läser jag just nu Daydream Girl av Bella Pollen. But that never stopped me before! ;) Det finns alldeles för många böcker och för lite tid, för att bara läsa en bok i taget!
Tycker det här boktoket i alla fall.

Hmm. Hmm hmm hmm! Nu har jag bestämt mig: Det blir Läckberg. Har läst alldeles för lite deckare den här sommaren. ;)

Vad läser ni?

Nattskärran av Kjell Eriksson

2005-08-08T16:31:00.000+02:00

En vårmorgon ligger Drottninggatan i Uppsala fylld av glassplitter. Alla skyltfönster är krossade. Medierna strömmar till med Radio Uppland i spetsen. Plötsligt hörs ett skrik mitt under direktsändningen. En ung man har hittats mördad inne i en bokhandel.
Vad ligger bakom vandaliseringen? Har den något samband med mordet? Och vem är mördaren? När sen en mordbrännare börjar sprida skräck i stan blir polisen ännu mer pressad.
Femtonårige Ali tror att han vet vad som hände den där natten. Men ska han våga beräta vad han såg? När han blir utsatt för allt värre hot om han tjallar flyr han i panik.
Kriminalinspektör Ann Lindell kastas efter sin barnledighet in i ett fall som sätter henne på hårda prov, i ett Uppsala splittrat av fördomar och segregation.

Kjell Eriksson har skrivit en spännande och i stort sett välskriven deckare. Den känns trovärdig, speciellt i skildringen av polisernas arbete och inbördes relationer. Den starka skildringen av den arma mor, som förlorar sitt enda barn, är en liten men, som det ska visa sig, viktig del i storyn, och kanske det som berörde mig mest. Starkast är dock porträttet av Ali; hans rädslor, hans styrka, hans kärlek till familjen (mamman och morfadern), hans femtonårighet, hans stundtals förvirrande tankar om stort och smått. I mångt och mycket så är det Ali som bär upp den här romanen.

Ändå kände jag en viss irritation när jag lade ifrån mig Nattskärran, utan att jag riktigt kunde sätta fingret på vad som retade mig. Det var först när jag var ute och cyklade, som jag insåg vad som för mig var problemet med den här deckaren; parallellhistorien om Edvard, Ann Lindells f.d. älskare. Den tog upp alldeles för mycket utrymme, tillförde inte handlingen särskilt mycket och störde rytmen i läsningen. Speciellt som mördaren bara skymtar förbi i storyn, som en gäckande skugga, och gör ett kort, men fullständigt obegripligt gästspel i slutet av romanen. Det finns inget i romanen som underbygger mördarens motiv till morden; nu blir h*n bara en galen seriemördare, vilken som helst, som det tycks. Vilket jag tycker att den här berättelsen förlorar stort på.

auto da fay av Fay Weldon

2005-08-04T15:52:00.000+02:00

Fay Weldon är kanske mest känd för The Life and Loves of a She-Devil (En hondjävuls liv och lustar), en rasande rolig skildring av den alldagliga hustrun och tvåbarnsmodern i en respektabel förort, som när hon blir övergiven av sin man förvandlas till en hondjävul... med allt vad det innebär! Jag läste om den häromåret, och den håller fortfarande.

Hondjävulen är också den enda bok jag har läst av Fay Weldon, så det förvånade mig att jag så bestämt plockade upp hennes självbiografi, auto da fay, när jag var på Uppsala English Bookshop härom veckan. Månne det var hondjävulen själv som satt på min axel och sporrade mig till detta köp? Må det vara som det vill med den saken, men jag är väldigt glad att jag slog till!

Med en torr humor, som jag känner igen från En hondjävuls liv och lustar, och total avsaknad av sentimentalitet berättar Weldon (född 1931) om sitt liv från barndomen till dess att hon träffar sin andra man, Ron Weldon, i trettioårsåldern. Hon växte upp i Nya Zealand som en av två döttrar till den frånskilda modern; fadern kom och gick väldigt oregelbundet i hennes liv. När hon var femton år flyttade modern och döttrarna, eller Margaret, JaneandFay, som hon kallar dem, till England. Tack vare ett statligt stipendium fick Weldon chans att gå på universitetet, som första kvinna i släkten. Hon blev tidigt mor och hankade sig fram mellan olika mer eller mindre lågbetalda arbeten till dess hon gifte sig - mycket mot sin vilja - med en mycket äldre man, då hon inte längre förmådde försörja sig och sitt barn. Ett par år senare skilde hon sig, fick genom en gift älskares försorg jobb som copy writer, och kunde äntligen börja få ordning på både ekonomin och sitt liv. Då träffade hon Ron Weldon, med vilken hon gifte sig tämligen omgående och kom att få tre barn med under ett stundtals stormigt trettioårigt äktenskap. Boken slutar med födseln av hennes andra barn och författandet av den första pjäsen med den underbara titeln A Catching Complaint:

Weldons humor är dräpande och avväpnande. Men också, som all bra humor, kantad med svärta och samhällskritik. Här finns en samling karaktärer, främst då hennes släktingar, som skulle sopa mattan med vilken TV-såpa som helst. Jag skrattade gott åt en del av porträtten! Men det är skildringen av de närmaste - den ensamstående modern, den världsfrånvända systern, den ständigt frånvarande fadern (som dog när Weldon var i tonåren), och den tämligen oförarglige, men på alla sätt olämplige förste maken - som ger boken den nödvändiga tyngden. I förbigående nämner Weldon att hon fortfarande inte har "hunnit ta sig tid" att sörja fadern; i den meningen ligger en värld av sorg. När det första, katastrofala äktenskapet ska skildras övergår hon raskt och mycket medvetet till tredje person; än i denna dag är det för smärtsamt att skriva om den perioden i hennes liv. Trots det, eller kanske just därför tyckte jag mig komma Weldon allra närmast. Och jag tänker att det svåraste kanske måste berättas med humor och distans... men det är en svår balansgång att gå. Weldon klarar den alldeles utmärkt.

Det enda jag saknar är en skildring av Weldons väg in i skrivandet. Irriterande nog slutar boken precis när hon skrivit sin första pjäs. Jag kan bara hoppas att det betyder att det kommer ytterligare en del av självbiografin! I'll be first in line.

She would have to get married, and fast. She would donate her sexual and domestic services in exchange for bed and board for herself and her child. It was really no more than what the good girls did: hadn't George Bernard Shaw likened marriage to slavery? The good girls could choose their masters, of course, and surround the bride sale with orange blossom and tulle, to cloud the issue of the transactional nature of what was going on, but that was about all. It was she and her friends, the bad girls, the wild girls, who did not see sex trade: they waited for true love, and continued in the stubborn belief that though they lay down with wolves they would wake up with lovers. And sometimes, just sometimes, it happened. But the great majority married where self-interest lay: now she would do the same.
(s. 286f)

Att läsa och skriva. En personlig betraktelse av V. S. Naipaul

2005-07-31T17:08:00.000+02:00

Läs mycket och skriv mycket! är det vanligaste förekommande rådet till författare in spe. Jag har alltid ansett det som ett enkelt och förnuftigt råd. Men som allting som tycks enkelt, är även denna "sanning" en sanning med modifikation. Vilket jag blir påmind om när jag läser V. S. Naipauls förtjusande lilla essä om läsande och skrivande.

Naipaul bestämde sig redan i elvaårsåldern för att han ville bli författare. Men det var en tveeggad ambition, som under många år för honom mer framstod som hyckleri än något annat. Han hade inget att skriva om, ingen att skriva till, och var inte ens särskilt duktig på uppsatsskrivande i skolan. Inte heller läste han speciellt mycket. Det låter nästan som koketteri, men han går snabbt vidare till att redogöra för sina möten med litteraturen i sina barn- och ungdomsår:

Jag förstod varje ord som sades men begrep ingenting. (s. 16)

Han upplevde litteraturen genom höguppläsning (fadern, läraren i skolan) och som fragment. När han själv försökte läsa upplevde han språket alltför svårt och gick lätt vilse i detaljer. Den engelskspråkiga litteraturen tycktes honom alltför främmande:

Jag ville bli författare. Men med denna önskan kom också insikten om att den litteratur som hade inspirerat mig hörde hemma i en annan värld, långt bort från vår egen. (s. 18)

Utifrån sina erfarenheter av att stå mitt emellan tre kulturer (den indiska, västindiska och brittiska) berättar Naipaul vidare om sina stundtals fruktlösa försök att finna en väg in i både litteraturen och i sitt eget skrivande, där huvudfrågan för honom var, med Joseph Conrads ord:

Vad handlar alltihop om?

Ett statligt stipendium gav Naipaul möjligheten att läsa i Oxford; fyra års studier i engelska. Han konstaterar krasst att han inte var särskilt intresserad av vare sig Oxford eller det engelska språket; syftet var istället att få tid att förverkliga drömmen om att bli författare. Men vad det innebar att vara författare framstod för honom som en gåta, trots att han visste att det borde vara så enkelt som att skriva romaner och berättelser. En roman skulle vara påhittad, men ändå förväntas vara sann, som Naipaul uppfattade det; en dubbeltydighet som det tog honom lång tid att komma rätta med och slutade bekymra sig över.

Det var först när Naipaul fick uppslaget att skriva om något han kände till - livet på hemöns gata - som han fann sitt språk, sin ton och röst till berättandet i den till synes självklara, men långt ifrån enkla insikten:

Det var som om röst och ämne och form var en del av varandra. (s. 35)

För att finna sin identitet som författare var han tvungen att lägga Oxford och London bakom sig, för att istället leta sig tillbaka till sina tidiga litterära upplevelser; de fragmenterade, de få, sparsmakade upplevelserna. Utifrån detta fick han sedan mödosamt leta sig vidare - varje ny bok var en del i sökandeprocessen - efter de uttryck och former som överensstämde med hans berättandebehov. På så vis fann han in i det icke-skönlitterära skrivandet; reseskildringar, essäer, självbiografiska berättelser.

Allteftersom min värld vidgades bortom de närliggande personliga omständigheter som gav näring åt det fiktiva skrivandet, och allteftersom min förståelse växte, flöt de litterära former som jag utövade samman och bar upp varandra; jag kunde inte säga att den ena formen var mer värdefull än den andra. (s. 45)

Att läsa och skriva är en utsökt liten pärla i den flod av böcker om skrivande och läsande som sköljer över oss. Det är oerhört intressant och spännande att följa Naipauls sökande efter sin författaridentitet, och hans reflektioner kring vad det är att läsa och att skriva, skrivet på en driven prosa. Även om han talar utifrån en postkolonialistisk synvinkel, som tycks mig svår att till fullo greppa (och så måste det kanske vara), så har han gett mig många värdefulla insikter om och nya tankar kring detta mitt mest älskade hantverk. Det är därför en bok som jag skyndsamt kommer att införskaffa mig. Gör det du också.

He's baaaack!

2005-07-16T12:36:00.000+02:00

Äntligen har den kommit. Den nya Harry Potter, menar jag förstås. Som vi har väntat!
Den finns ute i handeln nu. As we speak.
Men jag har inte tid att läsa den just nu.
Det är faktiskt lite deprimerande.

Två omläsningar

2005-07-13T19:05:00.000+02:00

Under semestern brukar jag roa mig med omläsningar av gamla favoriter. Ja, inte enbart, men ett par, tre, fyra favvisar brukar det bli. Det ligger något skönt och tryggt i omläsningar, förutsatt att det är bra romaner. Förstås. :) Vem vill läsa om usla böcker? Ja, det ska vara för att förvissa sig om att de verkligen var så usla som man minns dem. Men vem har tid med det, när det finns så många bra böcker och så lite tid??

I alla fall. På kort tid har jag avverkat två gamla favoriter, Brandvägg av Henning Mankell och Kvinna med födelsemärke av Håkan Nesser. Mina favoriter av respektive författare, faktiskt; jag har läst nästan alla böckerna i båda serierna. (Eller det var väl en sanning med modifikation: Egentligen är det Villospår som är min Mankell-favorit. Men den orkar jag inte läsa om just nu. Därefter kommer dock Brandvägg.) Tillika författare som brukar hyllas som två av våra största deckarförfattare.

Av dessa två har jag avgjort svårast för Mankell, trots att jag har läst så många av Wallander-böckerna. Det är något med hans språkhantering, som stör mig enormt; det är kortfattat på gränsen till andefattigt, emellanåt, och jag får ingen flyt i läsningen. Jag stör mig också Wallander himself. Maken till irriterande karl... att han inte har fått sparken för länge sedan för tjänstefel!! som jag klagade för Jennie igår när vi pratade om Mankell-böckerna. Fokuseringen på honom är för stor, de andra karaktärerna blir bara lösa skisser i utkanten av Wallanders universum. Vilket ger romanerna en lätt slagsida.

Det är historierna som är Mankells styrka. Ovan nämnda Villospår är nog en av de märkligaste och mest tragiska kriminalhistorier jag har läst. Och även i Brandvägg tecknar Mankell en tajt, spännande och skrämmande story, som mer än väl överväger det magra språket. Trots att jag kände till upplösningen, så sträckläste jag den och det var lika spännande som första gången. Det är ett gott betyg för en roman!

Jag är betydligt mer förtjust i Nesser, då. Han skriver så otroligt bra! Det är när jag inte tänker på att jag läser, s.a.s., som en författare har verklig språkkänsla. Och då kan jag överse med att ett par av historierna i Van Veeteren-serien har varit något svaga, för att inte säga ganska förutsägbara. Och Kvinna med födelsemärke är kanske heller inte hans bästa story. Men den griper tag i mig oerhört starkt, tack vare det komplexa porträttet av mördaren, som jag både förstår och ändå inte förstår. Det är en karaktär jag aldrig glömmer. Trots att Nesser skickligt lämnar en hel del frågor obesvarade. Eller kanske just därför. Komplexiteten i personteckningarna är hans styrka, vid sidan av språkkänslan.

Trots vissa reservationer tycker jag att dessa författare i sina bästa stunder bjuder på verkligt goda läsupplevelser. Jag är glad att jag valde att läsa om just dessa två romaner. Och nu funderar jag faktiskt på att läsa om Fallet G, den avslutande delen i Van Veeteren-serien. Se det var en historia som heter duga det! En värdig avslutning på en i många stycken läsvärd serie.

Odjuret av Anders Roslund och Börge Hellström

2005-07-08T18:50:00.000+02:00

Två barn hittas döda i ett källarförråd. Fyra år senare rymmer deras mördare från en fångtransport. Polisen är övertygad - han kommer att mörda igen. I en svensk småstad lämnar en pappa sin femåriga dotter ovanligt sent på dagis. Bara några timmar senare hittas flickan våldtagen och död. Hur kunde detta hända? När polisen står maktlös tar pappan saken i egna händer. Och plötsligt jagar man inte längre en pedofil utan dras in i ett brottmål som berör hela landet. En pappa som hämnats sin dotters död står inför rätta anklagad för mord. Ute i landet startar reaktionerna, demonstrationer anordnas för att pappan ska släppas fri och medborgargarden agerar domare och bödel. Och frågan ställs på sin spets: Vem måste dö först? Vems liv är värt mest?

Det fruktansvärda som är pedofili.
Det moraliskt tveeggade som är att ta lagen i egna händer.
Det nedslående som är samhällets oförmåga att skydda sina medborgare - såväl offer som förövare.

Utifrån dessa tunga teman känns det oroväckande att Roslunds och Hellströms roman är så lättläst. Faktum är att det egentligen bara skulle kunna ge ett enda betyg: Underkänt. Men det kan jag inte ge Odjuret. Den är ruskigt ojämn - jag har lite svårt att förstå hur den kunde vinna Glasnyckeln för bästa kriminalroman detta år - men styrkorna uppväger svagheterna. Tror jag.

Roslund och Hellström tvekar inte för de svåraste av frågor:
Vem är egentligen offer - offret och/eller förövaren?
Här lyckas de - och misslyckas. Porträttet av pedofilen är klyschigt och ensidigt. Han framställs enbart som ett Odjur, som ser småflickor som horor som vill ha kuk. Och det är ju så vi vill se dem, pedofilerna, de som begår det värsta av brott. Men verkligheten är mer komplex än så. Många - inte alla, men många! - av pedofilerna har själva blivit utsatt för övergrepp som barn.

Vad driver pedofiler?
Det finns inga enkla svar. Hur gärna vi än vill.

I slutet av romanen antyds det att Odjuret faktiskt har blivit utsatt för övergrepp som barn. Men då har jag redan tappat intresset för honom som karaktär. Trots de fruktansvärda brott han begår kan jag inte ens tycka illa om honom; jag är likgiltig, och det är nog den värsta reaktion en författare kan framkalla hos en läsare. Särskilt när det, som i det här fallet, handlar om en karaktär som är pedofil, något som jag tror de flesta människor känner starkt och oförsonligt inför.

Förutom de mördade flickorna skildras ytterligare ett offer för pedofili: "Lillmasen", som sattes på ungdomsvårdsskola vid tretton års ålder efter att han huggit sin förövare i skrevet med en isdubb, och som sedan dess har åkt ut och in i fängelse. Han är besatt av pedofiler, som han hatar hett och oförsonligt. I detta porträtt har författarna lyckats; jag blir otroligt rörd av denna trasiga karaktär! Trots att en och annan klyscha har smugit sin in även här.

Överhuvudtaget anser jag att personteckningarna saknar nyans. Jag har t.o.m. svårt att helt engagera mig i den drabbade faderns öde, han som tar lagen i egna händer, även om det är det starkaste porträttet!

En förklaring till detta tror jag ligger i det stundtals erbarmligt andefattiga språket. När det är som värst skapar det en distans mellan mig och historien, de svåra frågorna, de gripande människoödena. Och jag känner hur ögonen börjar glida över sidorna...

Men trots denna kritik är detta en roman, som väcker svåra frågor hos mig. Jag kommer på mig själv med att "heja" på pappan, som tar lagen i egna händer. Sedan skäms jag. Inte vill jag leva i ett samhälle, där det vore tillåtet. Han måste få - och får! - sitt straff. Trots de sympatier man känner med honom står det med all önskvärd tydlighet klart, när författarna vänder på steken i en skildring av den lynchmobb, som den s.k. allmänheten så deprimerande enkelt och snabbt kan förvandlas till. Vi får närmare följa några personer i denna lynchmobb i ett par korta, men kärnfulla passager i romanen, och trots att porträtten av dem är olidligt klyschiga känns skildringarna av deras handlingar viktiga - som påminnelse.

Det finns en frän samhällskritik insprängd i texten, men författarna är kloka nog att inte lägga skulden på någon uttalad instans; de lämnar åt oss som läsare att själva ta ställning till de svåra frågor om skuld, ansvar och rättvisa, som utgör romanens kärnpunkt. Och styrka.

Lägesrapport

2005-07-01T09:49:00.000+02:00

Boktokspladdraren ser över sina bokhögar och suckar belåtet. För att inte säga lyckligt.

Som vanligt läser hon flera böcker samtidigt. (Enligt devisen: "Så många böcker, så lite tid!") Just nu är hon involverad i dessa böcker:

Den stängda boken av Jette A Kaarsböl (ska vara danskt ö)
En ring av järn av Susan Cooper
My Lover's Lover av Maggie O'Farrell
Konsten att berätta en historia av Anders Sundelin

Nyfiken som boktokspladdraren är av födsel och ohejdad vana undrar hon nu vad boktoksläsarna (hon förutsätter att det finns några sådana ;)) läser för tillfället?

Flickan i underjorden av David Grossman

2005-06-28T16:20:00.000+02:00

Det ser ut att bli 16-årige Asafs värsta sommar hittills. Hans syster har gett sig av till USA och hans bäste vän har plötsligt blivit populärast i klassen. Sommarjobbet i Jerusalems stadshus är varken krävande eller inspirerande. Men plötsligt står Asaf inför en oväntad utmaning: en bortsprungen gul labrador ska återföras till sin ägare. Och det gäller att hålla hårt i kopplet när den hunden sätter fart.
På andra sidan stan har den viljestarka och musikbegåvade Tamar tagit på sig en lika hopplös uppgift: att rädda sin bror från den undre världen. Och förhoppningsvis hitta sin hund Dinka...

Det finns några personer vars boktips jag lyder blint - kära vännen Annelie är en av dem. Hennes tips brukar leda till läsupplevelser extra ordinaire och hittills har jag aldrig blivit besviken. Inte heller denna gång slog det fel, när hon tipsade mig om den israeliske författaren David Grossmans roman Flickan i underjorden. Den har tagit mig några veckor att läsa - för ovanlighetens skull har jag nämligen läst väldigt långsamt - och när jag slog igen pärmarna för gott igår kväll kändes det som om hjärtat skulle brista! Jag har nämligen förälskat mig handlöst i de egensinniga och oförglömliga karaktärer som Grossman skriver om.

Storyn i sig är kanske inte så märkvärdig. Jag kan till och med tycka att slutet kändes lite väl Hollywood - morbid som jag emellanåt kan vara hade jag föredragit att de hade dött, det hade känts mer i linje med utvecklingen av historien. (Fast på ett annat plan är jag förstås glad att mina "älsklingar" fick behålla livshanken!) Men det är bara små skavanker i den tjocka, färgstarka och fantasieggande väv, som Grossman väver, och som jag har förlorat mig i. Främst då tack vare den eminenta personteckningen. Här finns karaktärer som jag aldrig kommer att glömma! Inte minst då den grekiska nunnan, som efter femtio års påtvingad isolering i ett hus i ett främmande land (Israel), en dag, av skäl som jag lämnar till potentiella läsare att finna ut, kliver ut i livet och verkligheten. Jag hade gärna följt med henne på denna vandring... men kanske är det en annan historia.

Annars är det förstås Tamar och Asafs historia framför allt. Ganska snart står det klart att de kommer att träffas, men det förtar inte spänningen. Tvärtom! Det har hänt att jag har legat på kvällarna och fantiserat över hur deras första möte skulle te sig. Och jag blev inte besviken! Jag tvekar inte att kalla det en kärlekshistoria, trots att vi som läsare bara får vara med om deras första möte - men vilket möte! - och de två, tre dagar som de tillbringar tillsammans innan vi lämnar dem för gott. Men inte vilken kärlekshistoria som helst - Hollywood göre sig icke besvär! Här kan man nog tala om själsfränder utan att hemfalla till floskler. Och deras samtal, deras intensiva första dagar tillsammans, är så magiska och vackra - trots den krassa realitet de står mitt uppe i - att t.o.m. en gammal cyniker som yours truly (instiftare av Inget Romantiskt Tjafs-klubben) blir rörd! Bara en sådan sak!

Hunden Dinka kommer jag heller aldrig att glömma. Hon innehar huvudrollen i lika hög grad, om inte mer, som Tamar och Asaf. När man öppnar boken och kastas rakt in i handlingen, med Dinka springande genom gatorna med Asaf efter sig i koppel (ja, i den ordningen ;)), fastnar ens egen hand i kopplet och man flyger som en vante tillsammans med Asaf efter den springande hunden! Lika förundrad som honom över vart det kan tänkas bära hän och hur och varför... det är omöjligt att släppa taget!

Jag, ett boktoksfreak??

2005-06-01T15:48:00.000+02:00

Det går lite på halvfart idag på jobbet (förkylning i kroppen). Bäst som jag satt här med mina papper dök ett minne upp, som fick mig att le. Och jag tar mig helt fräckt ett par minuter att skriva i Boktokspladder.

Jag är slarvig av födsel och ohejdad vana. Mitt hus ser för det mesta ut som Jerusalems förstörelse, jag strör papper, kaffekoppar, tidningar etc runt omkring hur som helst, och jag får emellanåt anlägga moteld mot dammråttorna. Men en sak har jag alltid varit väldigt noga med, och det är mina böcker!

De ska stå i bokstavsordning!
Inga hundöron! (Det borde vara belagt med dödsstraff!)
Inte lägga ned en bok uppslagen!
Öht, handskas varligt med böckerna!

En av mammas favorithistorier om Rödhätte-barnet var den, där kusin H kvaddade min Nalle Puh-bok (tror jag det var). Hon är ett år yngre än mig, och vid den här tiden var vi väl kanske tre respektive fyra år. Vid ett tillfälle lade H beslag på min Nalle Puh, och försökte med barnets entusiasm "läsa" den med händerna, vilket ledde till att hon knycklade ihop en sida. Papperet gick inte sönder eller något, men det var skrynkligt! Och jag fick fullkomligt frispel, och skällde ut ungen så att hon inte var vatten värd.

Mamma försökte medla, men det ledde ingen vart; så fort jag fick syn på boken började jag skälla på H igen. Det bar sig inte bättre än att mamma fick åka och köpa en ny bok. Men tror ni det hjälpte - icke! H var för evigt brännmärkt som "bokmarodör" i mina ögon :D

Nuförtiden då? Nå, jag skäller väl inte ut en person som råkat kvaddat någon av mina böcker, det är liksom inte min stil att skälla ut folk. Å andra sidan är jag noga med vem jag lånar ut till. Och i de få fall där någon har kvaddat en bok för mig så har de, för det mesta, haft vett nog att köpa ett nytt ex.

Som jag fick göra till en kompis när min katt pinkade på hennes bok! Rätt ska vara rätt, förstås. ;)

His Dark Materials av Philip Pullman

2005-05-28T19:42:00.000+02:00

I trilogin ingår:
The Golden Compass (1996; Northern Lights, 1995)
The Subtle Knife (1997)
The Amber Spyglass (2000)
Författarens hemsida: Philip Pullman

Huvudpersonerna i trilogin är Lyra, en flicka som bor i ett Oxford i en värld som påminner mycket - men inte helt! - om vår egen, samt Will, en pojke från vår egen värld. Handlingen utspelas i ett universum med många parallella världar. I Lyras värld förtrycks människorna av religionens auktoriteter. Allt är teologi och varje tanke som kyrkan inte gillar kallas kätteri. Kyrkan styr även över vetenskapen och bestämmer vilka forskningsresultat som är rätta och vilka som ska tystas ned. Kyrkan känner till att det finns flera världar, men har tystat ned detta. Samma sak är det med Stoft (Dust), som kyrkan anser vara farligt, och därför försöker förstöra det. Detta Stoft sägs ha inverkat på evolutionen och påstås förbereda sig för en ny omvälvning och ett nyskapande av universum. Lyras far kommer att vara ledaren i denna kamp, medan Lyra och Will är predestinerade att ta del i den och rädda stoftet från att försvinna i tomheten mellan världarna och alla världar från stagnation.

Jag har funderat länge på vad jag kan skriva om denna trilogi, som jag fullkomligen älskar, men - i ärlighetens namn - inte alltid riktigt förstår, trots att det nu är andra gången jag läser den. (Det är det som gjort att jag tvekat om huruvida jag skulle hänga ut min ignorans på nätet på det här sättet ;)) Speciellt komplicerat blir det i tredje och sista boken, när den stora striden bryter ut med kombattanter av alla de slag (häxor, änglar, panserbjörnar, människor), och sanningen om Stoft presenteras. Jag får helt enkelt inte riktigt kläm på vad Stoft egentligen är, och delar av historien går mig därför förlorad. Varför ska det t.ex. byggas ett "Republic of Heaven", efter att "The Authority" (Gud) har störtats? Inte heller förstår jag helt kopplingen mellan historien om Eva & Adam och Lyra & Will.

Därmed inte sagt att jag njuter av de här böckerna, tvärtom; som jag skrev inledningsvis älskar jag dem. Och utmaningen som de ställer mig inför får mig bara att älska dem ännu mer. Var så säker, jag kommer att läsa dem fler gånger! Både för att försöka finna svaren på alla mina frågor, men också för att jag fascineras av de olika världarna (på något vis är jag nog beredd att tro på teorin om multipla världar) och av de färgstarka karaktärerna i de här romanerna.

Historien är i allt Lyras och Wills. Den enda kritik jag har är att det är lite svårt att köpa att de bara skulle vara elva år, deras dialoger och agerande påminner alltför mycket om vuxna människor med lång livserfarenhet. Men det kan jag gärna köpa, för jag blir uppriktigt förälskad i dessa två komplexa karaktärer. Lyra påminner lite om Pippi Långstrump i sin livsglädje, bristande respekt för auktoriteter, djärvhet och styrka, för att inte säga mod. Samtidigt är hon sårbar och får också, allt emellanåt, vara bara barn. På samma sätt är det svårt att inte sympatisera med Will, som redan i unga år blivit förälder till sin förälder (mamman), och bär på stor smärta och stort allvar, samman med ett barns längtan efter en förlorad förälder (fadern).

Men Pullman har skapat ett flertal andra fascinerande karaktärer i sina romaner, t.ex. Lyras föräldrar, de egoistiska och maktfullkomliga Lord Asriel och Mrs Coulter, som väl egentligen får ses som trilogins "skurkar", men som aldrig reduceras till stereotyper - Pullman vet vad han gör! Min favorit är annars Mary Malone, f.d. nunna som blivit forskare och som så småningom kliver över i en av de parallella världarna, efter att hon med Lyras hjälp har kommit hemligheten med Mörk materia (Dust) på spåret. Kanske kan man säga att hon härigenom försonas med sin förlorade tro, jag är inte helt säker, men det var en tanke som slog mig nu när jag läste om romanerna. Hur som helst så visar det sig att hon har ett uppdrag, som jag inte tänker avslöja här, men som känns helt rätt utifrån hennes historia. Jag tror inte namnet, Mary, är helt igenom en slump...

Ett annat centralt koncept i trilogin är människans själ eller ande. I Lyras värld kan invånarna se både sina egna och andras själar i form av dæmoner, ett slags alter ego som tar formen av ett djur (oftast av motsatt kön) som speglar människans personlighet. Dessa dæmoner har i barndomen möjligheten att skifta i barndomen form, vilket reflekterar utvecklingen av barnets personlighet, något som de förlorar i samband med puberteten då de antar fast form. Intressant tanke! Även i vår värld har människorna själar/dæmoner som utvecklas på samma sätt, men vi förmår inte se dem. (Jag önskar att jag kunde se min...)

His Dark Materials kan läsas som ren saga, en spännande berättelse om den eviga kampen mellan ont och gott. Men för att njuta dem fullt ut måste man ta till sig komplexiteten och symbolismen, vilket gör att jag för min del önskar att jag finge läsa och diskutera dem tillsammans med några andra läsare.

Fem frågor

2005-05-26T16:51:00.000+02:00

Har fått ett uppdrag av Siv, som jag förstås måste svara på:

1) Total number of books owned?
Keinen Anung! Hela lägenheten kryllar av böcker! Jag vågar faktiskt inte räkna dem...

2) The last book I bought?
Det var ett bra tag sedan - jo faktiskt! - måste fundera lite. Det var nog de där två superbilliga reaböckerna jag köpte i Göteborg, när jag var där i april. Nämligen Lisbeths Larssons Sanning och konsekvens. Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de biografiska berättelserna, och antologin Rummet vidgas. Kvinnor på väg ut i offentligheten ca 1880-1940 (red. Österberg och Carlsson Wetterberg). Just det, dessutom köpte jag, vid samma tillfälle Alexander McCall Smiths The No 1 Ladies Detective Agency, jag kommer ihåg hur jag satt på en uteservering på Avenyn och drack pilsner och skrattade förnöjt åt den underbara Mma Precious. Det var en underbar kväll (trots svår nackvärk).

3) The last book I read?
The Amber Spyglass av Philip Pullman, del tre i His Dark Materials-trilogin. Som jag ska försöka skriva ihop något om här - any day now!

4) Five books that mean a lot to me? (AKA books I've read more than 3 times)
Herregud, bara fem?! Det är som att man skulle ha frågat Iselda Marcos, eller vad hon nu hette, vilka fem par skor som betydde mest för henne! :)
Men OK då:
Sagan om ringen-trilogin
Harry Potter-böckerna
The Watch-serien i Terry Pratchetts Discworld-böcker
Diana Gabaldis böcker om Jamie och Claire (Outlander m.fl. Speciellt Outlander, som är min favorit)
En vampyrs bekännelse av Anne Rice
Wuthering Heights av Emily Bronte

OK, det blev visst sex böcker... men jag har aldrig påstått att jag skulle vara slängd i matte! :D

5) Tag 5 people and have them fill this out on their LJs:
Jag läser inte så värst många boksidor, så jag uppmanar dem som läser här att svara i Kommentarer.

Bokhögen är räddad!

2005-05-26T12:09:00.000+02:00

Tack till alla tips som jag har fått IRL och URL - nu har jag en försvarlig lista på böcker att lägga till alla mina andra listor, lösa lappar och noteringar med litteraturtips :) Istället för att äta lunch idag har jag botaniserat på biblioteket utifrån era tips, bl.a., och har nu återvänt med en försvarlig hög på sex böcker! (Alltså, inte sexböcker, det gäller att veta när man ska använda särskrivning ;)) Några är tips som jag fått av er, andra sådant jag själv hade kommit på, och ett par är av den typen som man snavar över när man vandrar bland hyllorna... sådana blandningar gillar jag!

Så vad sägs om detta:

Den stängda boken av Jette A Kaarsboel
Varken hora eller kuvad av Fadela Amara
En tripp till Indien av William Sutcliffe
The Book Nobody Read: chasing the revolutions of Nicolaus Copernicus av Owen Gingerich (tips från bibliotekarien, H, som jag känner litegrann)
Halvbrodern av Lars Saabye
Skriva kåserier av Ingemar Unge

Den stora frågan nu vilken/vilka jag ska börja med. Men det får anstå till ikväll. För nu är visst lunchen slut. ;)

Hjäääälp!

2005-05-19T15:02:00.000+02:00

Jag har alltid en redig bokhög på lut hemmavid. Jag tycker om att se på den (men jag klappar den inte ;)) och att veta att där ligger en massa härliga (förhoppningsvis!) böcker och väntar på mig.

Men då och då inträffar det som bara inte får ske - den tar slut!!! Och där är jag nästan nu. Fatta, det är ett öde värre än döden för ett boktok!

Nu tänker flera av er att det är ju bara att gå och låna/köpa/båda delarna fler böcker. Men den här gången har bokhögsstoppet kombinerats med någon slags böckernas variant på afasi...

Jag har helt enkelt inte en aning om vad jag vill läsa!

Inte en endaste titel, inte en endaste idé står att finna i mitt huvud, och biblioteket & bokhandlarna tycks bara bestå av böcker, if you know what I mean - inte en enda bok som skriker på uppmärksamhet eller kastar sig ned i mina händer eller klöser sig fast på ryggen så att de säkert får följa med hem!

Så boktoket i mig slokar just nu som vissnad sallad; boktoket avskyr de här stunderna av total tomhet (de inträffar inte så ofta, tack och lov). Och boktoket sätter allt sitt hopp till att eventuella läsare kan ge mig tips! Alla förslag mottages med boktoksstörsta tacksamhet!

Litteratur på TV

2005-05-17T20:44:00.000+02:00

Ikväll var det premiär för en ny omgång av Bokbussen med Birgitta Stenberg, Mian Lodalen och John Hilton som gäster. Den senare har skrivit boken No Tears for Queers om hatbrotten mot homosexuella, som jag läste en intressant artikel om i Aftonbladet (av alla blaskor!) häromdagen. Intervjun i Bokbussen var alldeles för kort, tycker jag, och skrapade bara på ytan av problematiken kring det besinningslösa hatet och det våld som det föder, ett våld som av våldsmännen oftast rättfärdigas. Men det är väl nackdelen med sådana här program. Därmed inte sagt att jag inte gillar Bokbussen, tvärtom; det är bara det att jag tycker att Hiltons bok hade förtjänat ett alldeles eget program, med efterföljande diskussioner med företrädare för HBT-samhället, politiker, m.fl. Det hade väl inte varit mer än rätt och riktigt att sända idag, den internationella dagen mot homofobi!

Hade gärna hört mer av intervjun med Birgitta Stenberg och Mian Lodalen också. Gnäll gnäll gnäll! ;)

Det skulle vara skönt med ett program, som gick mer på djupet någon gång - varför ska det alltid klämmas in så jäkla mycket?! (Det gäller inte bara litteraturprogram, gudbevars!) Jag gillar det där norska programmet som jag just nu inte kommer på namnet på (Bokcafé? Bokspegeln?); en halvtimme med författare, intervjuare och en lyssnande publik. Senast var det Kerstin Ekman som intervjuades, och det var riktigt intressant, det gavs faktiskt utrymme för henne att svara på lite andra frågor än de där vanliga standardfrågorna om "varifrån fick du inspiration till den här boken", o.s.v. Fast å andra sidan kan jag tycka att författaren inte alltid är det intressantaste, samtidigt som diskussioner med diverse "förståsigpåare" kan bli olidligt pretentiösa och klyschiga emellanåt.

Ja, inte är det lätt att göra program om litteratur, direkt - svår balansgång det där! Mycket lättare att boktokpladdra, då. ;)

Dagens citat:
Man ser ju världen på ett annat sätt.
(Birgitta Stenberg om det positiva med utanförskap.)

Våld. En historia om kärlek av Joyce Carol Oates

2005-05-12T17:08:00.000+02:00

Teena Maguire borde aldrig tagit den där genvägen hem efter 4 juli-festen. Inte efter midnatt. Inte genom parken. Inte så som hon var klädd: linne, avklippta jeans, högklackade sandaler - som om hon bad om det. Inte tillsammans med sin tolvåriga dotter Bethie. Inte medan pojkgängen i grannskapet var ute och härjade.Hon blir offer för en brutal gruppvåldtäkt, och nu kan hon bara beklaga att hon överlevde. Bethie, som blir vittne till övergreppet, lever i ständig skräck. Hon har identifierat pojkarna, de har ställts inför rätta, men med hjälp av en driven advokat har de släppts mot borgen.Det finns dock en man i närheten som brinner för rättvisa, en man som vet vad kärlek är.
(Från baksidestexten)

Jag blev djupt berörd av denna roman - och våldsamt besviken. Den faller sönder i två historier, som trots alla uppenbara beröringspunkter ändå inte tycks mig höra ihop.

I den primära historien får vi följa övergreppet på Teena Maguire, det samhälleliga fördömandet av henne (hon var ju berusad! hon hade bjudit ut sig! det vet ju alla att hon "knullar runt"!) och hennes gradvisa sammanbrott. I centrum står även dottern Bethie och hennes rädsla, oförståelse och maktlöshet inför det som händer hennes mamma. Det är en naken skildring av offrens smärta, men även en djupt känd kritik mot samhällets attityder mot och behandling av våldtagna kvinnor. "Alla" vet att Teena Maguire blev våldtagen av ett okänt antal berusade förövare och att hon sånär dog av sina skador, ändå ligger sympatierna hos våldtäktsmännen.

Här är Oates deprimerande trovärdig!

Ungefär halvvägs in i romanen byter hon så fokus, och fram kliver John Dromoor, den polis som kommer först till brottsplatsen. Han känner sig omedelbart bunden till mor och dotter, på ett sätt som han inte kan förklara ens för sig själv - som om han var personligen ansvarig för dem efter våldtäkten. Och det står inte på förrän han bestämmer sig för att agera...

Den stora bristen med Oates roman är detta byte av fokus. Förvisso är John Dromoor en fascinerande karaktär, som jag gärna skulle ha velat lära känna bättre - men inte i den här boken. När han dyker upp på scenen försvinner nämligen Teena Maguire ut i periferin, och hon förvandlas åter till offer. Eftersom samhället sviker henne måste det till en man, "the lone hero" s.a.s., för att rädda henne. Först därefter kan Teena Maguire åter leva ett fullvärdigt liv, hintar det till synes lyckliga slutet om.

Som om en våldtagen kvinna inte kan få upprättelse och/eller bli trovärdig annat än genom en mans försorg! Blotta tanken gör mig illamående! Jag har dock svårt att tro att detta skulle vara Oates andemening, med tanke på den empati hon visar i skildringen av Teena Maguire i den första delen av romanen.

"En historia om kärlek" är romanens undertitel, och kanske är Oates syfte med att använda John Dromoor att beskriva en kärlekshandling - men jag anser nog att det mer handlar om hämnd än om kärlek. I min mening förlorar därför Oates roman både i styrka och trovärdighet.

Idag

2005-05-12T16:00:00.000+02:00

... är den första dagen i mitt nya bloggliv! :D

Eller något sådant. Jag har länge funderat på att göra en boksida, men aldrig kommit till skott, mest beroende på att möjligheterna till något slags arkiv kändes oöverkomligt svårt. På senare tid har jag lekt med tanken på att helt enkelt använda ett bloggverktyg, och slutligen, efter mycket velande - det här med blogg har känts lite "scary" eftersom "alla" tycks ha sådana starka åsikter om vad en blogg är för något! - så har jag bestämt mig för att slå till

Et voila!

Layouten är ju hur tråkig som helst, och inte har jag fått alla funktioner klar för mig ännu, men min förhoppning är blogginitierade vänner ska kunna hjälpa mig med detta så småningom. Måste bara fundera på hur jag vill ha sidan först... och jag ville inte vänta med att "slänga upp" sidan tills jag hade layouten klar för mig! För när jag väl har bestämt mig för något så vill jag göra det pronto, helst igår. Och då får faktiskt designen ge sig till tåls!

Om Boktokspladder:

Jag älskar att läsa. Jag älskar att skriva. Och jag älskar att diskutera litteratur. Och det är vad jag tänker göra här! Främst blir det väl boktyckande (jag undviker nogsamt ordet "recensioner", då det låter alldeles för pretentiöst och bara ger mig prestationsångest). Jag kommer inte att skriva om varendaste liten bok jag läser, för då får jag inte göra annat - jag har alltid ett par, tre böcker på gång!

Istället kommer jag att skriva om de böcker som på något vis berör mig, som gör mig arg, ledsen, glad, kåt (hm... kanske inte, ändå!), etc. Och emellanåt om någon bok som är så usel, att det är på sin plats att utfärda en allmän varning! Men jag kommer att pladdra om annat som rör böcker också; Nobelpriset i litteratur, uppblåsta författaregon, intressanta artiklar, etc. Ja vi får se, jag har inte spikat formerna ännu.Detta om detta, må boktokpladdret ta sin början...

---
Läser just nu:

The Subtle Knife av Philip Pullman (omläsning)
Sugar av Michel Faber
Tjuvarnas herre av Cornelia Funke