Våld. En historia om kärlek av Joyce Carol Oates

Teena Maguire borde aldrig tagit den där genvägen hem efter 4 juli-festen. Inte efter midnatt. Inte genom parken. Inte så som hon var klädd: linne, avklippta jeans, högklackade sandaler - som om hon bad om det. Inte tillsammans med sin tolvåriga dotter Bethie. Inte medan pojkgängen i grannskapet var ute och härjade.Hon blir offer för en brutal gruppvåldtäkt, och nu kan hon bara beklaga att hon överlevde. Bethie, som blir vittne till övergreppet, lever i ständig skräck. Hon har identifierat pojkarna, de har ställts inför rätta, men med hjälp av en driven advokat har de släppts mot borgen.Det finns dock en man i närheten som brinner för rättvisa, en man som vet vad kärlek är.
(Från baksidestexten)

Jag blev djupt berörd av denna roman - och våldsamt besviken. Den faller sönder i två historier, som trots alla uppenbara beröringspunkter ändå inte tycks mig höra ihop.

I den primära historien får vi följa övergreppet på Teena Maguire, det samhälleliga fördömandet av henne (hon var ju berusad! hon hade bjudit ut sig! det vet ju alla att hon "knullar runt"!) och hennes gradvisa sammanbrott. I centrum står även dottern Bethie och hennes rädsla, oförståelse och maktlöshet inför det som händer hennes mamma. Det är en naken skildring av offrens smärta, men även en djupt känd kritik mot samhällets attityder mot och behandling av våldtagna kvinnor. "Alla" vet att Teena Maguire blev våldtagen av ett okänt antal berusade förövare och att hon sånär dog av sina skador, ändå ligger sympatierna hos våldtäktsmännen.

Här är Oates deprimerande trovärdig!

Ungefär halvvägs in i romanen byter hon så fokus, och fram kliver John Dromoor, den polis som kommer först till brottsplatsen. Han känner sig omedelbart bunden till mor och dotter, på ett sätt som han inte kan förklara ens för sig själv - som om han var personligen ansvarig för dem efter våldtäkten. Och det står inte på förrän han bestämmer sig för att agera...

Den stora bristen med Oates roman är detta byte av fokus. Förvisso är John Dromoor en fascinerande karaktär, som jag gärna skulle ha velat lära känna bättre - men inte i den här boken. När han dyker upp på scenen försvinner nämligen Teena Maguire ut i periferin, och hon förvandlas åter till offer. Eftersom samhället sviker henne måste det till en man, "the lone hero" s.a.s., för att rädda henne. Först därefter kan Teena Maguire åter leva ett fullvärdigt liv, hintar det till synes lyckliga slutet om.

Som om en våldtagen kvinna inte kan få upprättelse och/eller bli trovärdig annat än genom en mans försorg! Blotta tanken gör mig illamående! Jag har dock svårt att tro att detta skulle vara Oates andemening, med tanke på den empati hon visar i skildringen av Teena Maguire i den första delen av romanen.

"En historia om kärlek" är romanens undertitel, och kanske är Oates syfte med att använda John Dromoor att beskriva en kärlekshandling - men jag anser nog att det mer handlar om hämnd än om kärlek. I min mening förlorar därför Oates roman både i styrka och trovärdighet.