Boktoken får fnatt

Jag menar, vad annat kan man få av en bok som börjar såhär:

För ett antal år sedan fanns i staden York ett sällskap bestående av magiker. De träffades den tredje onsdagen i varje månad för att läsa högt för varandra ur långa, tråkiga essäer som behandlade den engelska magins historia.
De var gentlemannamagiker, vilket ville säga att de aldrig hade gjort någon människa förnär med sin magi - givetvis hade de aldrig gjort någon något gott heller. Faktum var, om sanningen ska fram, att inte en enda av dessa magiker någonsin hade yttrat minsta besvärjelse, aldrig fått ett enda löv att dallra med hjälp av trolldom, aldrig fått ett enda dammkorn att ändra kurs eller krökt ett enda hårstrå på någons huvud. Men likväll, detta faktum undantaget, hade de rykte om sig att vara den klokaste och mest magiska församling gentlemän i hela Yorkshire.

Sådana inledningar kan rent av få en härdad boktok att fälla en liten tår - men av lycka, förstås. Bokkärleken strömmar genom kroppen och den fanatiska glimten, som alltid ligger på lur strax under ytan i de bokhungriga ögonen, tänds på nytt. Ur strupen tränger ett jubelrop fram:

HÄR SKA LÄSAS!!
(Tammefan.)