Harry Potter and the Half-Blood Prince av J K Rowling

It is the middle of the summer, but there is an unseasonal mist pressing against the windowpanes. Harry Potter is waiting nervously in his bedroom at the Dursley's house in Privet Drive for a visit from Professor Dumbledore himself. One of the last time he saw the Headmaster was in a fierce one-to-one duel with Lord Voldemort, and Harry can't quite believe that Professor Dumbledore will actually appear at the Dursley's of all places. Why is the Professor coming to visit him now? What is it that cannot wait until Harry returns to Hogwarts in a few weeks' time? Harry's sixth year at Hogwarts has already got off to an unusual start, as the worlds of Muggle and magic start to intertwine...
Författarens hemsida

OBS (på förekommen anledning)!
Jag ska försöka att inte avslöja något, men för de som inte har läst boken än men planerar att göra det, så är det kanske ändå bäst att inte läsa det här inlägget.

Efterlängtad!
Det är väl det ord som bäst beskriver hur jag känner för den här boken. Och inför nästa, den sjunde, avslutande delen.

Men det är ett "efterlängtat" med modifikation, s.a.s. Jag kände en viss irritation i början av boken inför det mönster, som går igen i alla HP-böckerna; Harry hos de outhärdliga släktingarna, Harry hos Weasleys, tågresan till Hogwarts, ankomstfesten, de första lektionerna, etc. Jag är helt enkelt less på de scenerna. Även om jag vet att upprepningar av det välkända och trygga hör till genren, och det är ju trots allt böcker skrivna för barn. Men ändå.

Men ändå, indeed, för den inledande irritationen gick tämligen snabbt över. Trots att inledningen följer det gamla bekanta mönstret, så har Rowling haft vett att spränga in en del spänningsmoment, som underbygger nyfikenheten på grundstoryn (kampen mellan Harry och lord Voldemort), och att slå in på delvis nya stigar utifrån välkända milstolpar. Som t.ex. den nya läraren i Defense Against the Dark Arts; didn't see that one coming, faktiskt! Skönt.

Tonen i boken är mörkare än någonsin, helt i linje med berättelsens utveckling. De humoristiska inslagen är färre. När de väl kommer är det nästan skönt att skratta. Även om det blir lite för mycket av hormonstinna tonåringar och deras kärleksförvecklingar efter ett tag. Å andra sidan... det behövs i en värld på randen till fullt krig. (För övrigt känns kaoset och Lord Voldemorts "terrorism" deprimerande aktuellt...)

Och längre fram börjar Rowling i allt högre grad avvika från gamla mönster; det är mindre käbbel mellan Snape och Harry, bara en Quidditch-match, etc. Slutet känns vidöppet, utan att avslöja för mycket; nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag har att förvänta mig av den sista boken. Harrys utveckling under berättelsen känns trovärdig, utifrån vad Rowling har planterat tidigare och genrens konventioner.

Innan den här boken släpptes pratades det mycket om, att en av huvudkaraktärerna skulle dö. Jag kan säga så mycket som, att jag gissade rätt på vem som dör. Men mördaren var en total överraskning! Och nu är det lätt att tänka, att det spåret bara kan leda i en enda riktning. Men jag är inte så säker, jag. Jag tror att J K Rowling inte har spelat ut jokern ännu...

Sammanfattningsvis:
Den rowlingska magikappan börjar vara lite sliten och tunn på sina ställen. Något annat är kanske heller inte att vänta efter sex böcker. Men den läcker inte magi ännu. Jag låter mig fortfarande förtrollas och hänföras, mina reservationer till trots. Jag tänker följa Harry Potter in i slutstriden, come what may, och slåss vid hans sida och gråta över fallna vänner och jubla över - förhoppningsvis - slagna fiender.

När den nu kommer, den sjunde delen.
Ständigt detta väntande. ;)