Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

När det ofattbara kommer till Blackeberg är det först ingen som märker något. Det är senhöst 1981 och livet i förorten pågår som vanligt. Alkisarna hänger på kinakrogen, polisen informerar om knark, mammorna jobbar på ICA och alla kan nynna signaturmelodin till "Dallas".

Men när kroppen av en tonårig pojke, tömd på blod, hittas i närliggande Vällingby börjar ryktena om ritualmord sprida sig, inte minst på löpsedlarna. Ännu anar ingen vad det verkligen är fråga om.

Tolvåriga Oscar hoppas för sin del att det äntligen är hämnden som har kommit. Hämnden för allt det han blir utsatt för i skolan, dag efter dag. Oscar fascineras av morden, men det är inte det viktigaste som händer i hans liv. Det har flyttat in en ny tjej i porten bredvid. En tjej som aldrig sett en Rubiks Kub förut, men ändå kan lösa den. Men det är något som är fel med henne. Något som inte stämmer. Och hon kommer bara ut på natten.

Jag har alltid fascinerats av vampyrer i allmänhet och vampyrromaner i synnerhet. Det började med Anne Rices En vampyrs bekännelse... eller nej, nu ljög jag, det började redan med Christopher Lee och Dracula, en av alla de där skräckfilmerna jag såg på TV som barn, trots att jag var så mörkrädd. (Konstigt att mamma, som var en hönsmamma extra ordinaire, gick med på att jag såg sådana där filmer!) Kanske uppkom fascinationen ur rädslan, vad vet jag. Eller, så var det nog! Hur som helst, vampyrer fascinerar mig. Och Anne Rices roman öppnade alla portar. (Hehe, jag bjöd in vampyrerna!)

Men en svensk vampyrroman... den tanken har nog aldrig ens slagit mig! Vampyrer och Sverige, det hör liksom inte ihop, i alla fall inte i min bok. Alldeles frånsett det där med "children of the night" (lite svårt i juni i Norrland, hahaha!) så är Sverige alldeles för... snällt för vampyrer. Vi är ju så lagom, gudbevars, och vad än vampyrer är (det råder delade meningar om det) så är de aldrig lagom!

Både som vampyrromanälskare och svensk *fniss* var jag därför ytterligt skeptisk när jag första gången hörde talas om den här romanen. Jag tänkte omedelbart att jag måste läsa den, så att jag skulle kunna slakta den. Men av någon anledning blev det inte av att jag läste den. Antagligen för att jag var så övertygad om att den skulle vara usel, och att jag inte ville ha uselt just då... sedan glömde jag troligen, mitt dåliga minne troget, helt enkelt bort den. *hrmm*

Sent omsider kom jag så äntligen för mig att läsa den, efter att bl.a. ha läst om den hos Siv. Då hade författaren redan kommit ut med en ny roman, denna gång om zombier - om möjligt ännu mer osannolikt i Sverige!! Jag fick vänta ganska länge i kö på biblioteket. Men det var det värt. För Lindqvists vampyrroman kom mina farhågor och mina väntade löjen på skam.

Låt den rätte komma in bärs först och främst av Oscar, den tolvårige mobbade pojken, som blir vän med Eli alias vampyren, alias "monstret" - men vem är egentligen monstret - Lindqvist vägrar att svara, att skriva oss på näsan. Porträttet av Oscar är så trovärdig att jag bara vill gråta. Han är ensam, utanför, mobbad, olycklig... han är liksom bara så fel! Enligt alla normer. Då och nu.

Så när Eli flyttar in i porten bredvid, hon som bara kommer ut på natten, hon som är liksom annorlunda, men ändå - för Oscar - så trygg... ja då förändras hans liv för alltid. På gott och ont. Som läsare vill man skrika ut sanningen om Eli till den här lille killen, som man omedelbums tar till sitt hjärta, men han förstår den snart nog själv. Det är då den fulla sanningen om Oscars ensamhet framträder. Han är medveten om att Eli är en vampyr, men hon/han (vid det här laget har Oscar hunnit börja vackla i sin könsuppfattning) har hjälpt honom och stärkt hans självförtroende, varit den ende som förstått och sett honom...

För mig ligger romanens kärna - Oscars ensamhet och Elis (vampyrens) ödesdigra tjusningskraft - i det här korta stycket:

Det han [Oscar] var rädd för var inte att hon kanske var en varelse som levde på människors blod. Utan att hon skulle stöta bort honom.

I de här meningarna fullbordas mötet mellan två utanförskap, på ett sätt som sällan har skådats i romanens värld. Och Lindqvist förmår att fullfölja den tråden hela romanen igenom, vilket ger romanen dess spänning. Det som gör den värd att läsa.

Lindqvists roman befolkas av trasiga människor, samhällets s.k. "bottenskrap". Vilket ligger i linje med vampyrens utanförskap. Det oväntade ligger i att det är ett svenskt utanförskap. Deprimerande trovärdigt skildrat. När morden börjar inträffa, så kittlas samhället (och vi som läsare) av de bisarra, blodiga detaljerna. När nästa offer visar sig vara en alkis, förlorar nyheten mycket av sitt värde - i detta känner man alltför väl igen dagens media! Men Lindqvists roman klamrar sig fast vid ett samhällets bottenskrap, som vi sällan och aldrig möter annars. Inte ens i vampyrromaner, skulle jag vilja säga.

Många vampyrlegender (välkomnandet in i en byggnad, solens destruktiva kraft, etc) bekräftas i Lindqvists roman. Samtidigt tillför han tillräckligt mycket av egna inslag, för att legenden och därmed romanen ska få nytt liv. I det avseendet är det närmast genialt att ge Oscar - mobbad, men inget offer - huvudrollen. Medan vampyren får en sekundär roll. Samtidigt upplöses den sedvanliga kampen mellan ont och gott. Det finns egentligen inget svar på just frågan om gott eller ont, menar Lindqvist.
Eller...
Oscar dras till det onda, men han är väl medveten om sitt val.
Och han väljer bort det.
Eller...
Oscar kan inte välja.
Lika litet som vi, i slutet av romanen, kan välja.