Nattskärran av Kjell Eriksson

En vårmorgon ligger Drottninggatan i Uppsala fylld av glassplitter. Alla skyltfönster är krossade. Medierna strömmar till med Radio Uppland i spetsen. Plötsligt hörs ett skrik mitt under direktsändningen. En ung man har hittats mördad inne i en bokhandel.
Vad ligger bakom vandaliseringen? Har den något samband med mordet? Och vem är mördaren? När sen en mordbrännare börjar sprida skräck i stan blir polisen ännu mer pressad.
Femtonårige Ali tror att han vet vad som hände den där natten. Men ska han våga beräta vad han såg? När han blir utsatt för allt värre hot om han tjallar flyr han i panik.
Kriminalinspektör Ann Lindell kastas efter sin barnledighet in i ett fall som sätter henne på hårda prov, i ett Uppsala splittrat av fördomar och segregation.

Kjell Eriksson har skrivit en spännande och i stort sett välskriven deckare. Den känns trovärdig, speciellt i skildringen av polisernas arbete och inbördes relationer. Den starka skildringen av den arma mor, som förlorar sitt enda barn, är en liten men, som det ska visa sig, viktig del i storyn, och kanske det som berörde mig mest. Starkast är dock porträttet av Ali; hans rädslor, hans styrka, hans kärlek till familjen (mamman och morfadern), hans femtonårighet, hans stundtals förvirrande tankar om stort och smått. I mångt och mycket så är det Ali som bär upp den här romanen.

Ändå kände jag en viss irritation när jag lade ifrån mig Nattskärran, utan att jag riktigt kunde sätta fingret på vad som retade mig. Det var först när jag var ute och cyklade, som jag insåg vad som för mig var problemet med den här deckaren; parallellhistorien om Edvard, Ann Lindells f.d. älskare. Den tog upp alldeles för mycket utrymme, tillförde inte handlingen särskilt mycket och störde rytmen i läsningen. Speciellt som mördaren bara skymtar förbi i storyn, som en gäckande skugga, och gör ett kort, men fullständigt obegripligt gästspel i slutet av romanen. Det finns inget i romanen som underbygger mördarens motiv till morden; nu blir h*n bara en galen seriemördare, vilken som helst, som det tycks. Vilket jag tycker att den här berättelsen förlorar stort på.