Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke

Världen är full av charlataner som påstår sig kunna magiska besvärjelser. Detta var också fallet i det tidiga artonhundratalets London. När så en äkta gentlemannamagiker, mr Norrell, gav sig till känna och dessutom handfast bevisade sin magiska förmåga, blev glädjen stor i hela det engelska riket. Än mer glädjande var det att mr Norrell till slut gick med på att undervisa en elev, en yngre herre vid namn Jonathan Strange, i magins ädla konst.

Men vem var gentlemannen med tistelfjunshåret? Varför saknade lady Pole ett lillfinger när hon återuppväcktes från de döda? Och vart hade Korpfurstens bok tagit vägen? När Jonathan Strange försöker finna svaret på dessa frågor släpps en ondska lös som inte står lord Byrons efter. Hur ska denna gemenhet kunna stävjas? Vem kommer att avgå med segern? Blir det den som besitter den största magiska kraften eller den som lierat sig med stenarna, himlen och vattnet?

Susanna Clarkes debutroman bjuder på boktoksglädje på hög nivå. Ja, det här boktoket vågar till och med påstå att hon blev smått boktoksrusig stundtals, på det där sättet som man kan bli av "kall, torr och gratis champagne", för att parafrasera Winston Churchill. Associationen till den champagneälskande Churchill kan måhända tyckas aningen sökt, men inte för den som har läst Jonathan Clarke & Mr Norrell; detta är en mycket engelsk bok!

Det tog Susanna Clarke tio år att skriva den här boken, och den har i artiklar jag läst beskrivits som något av ett hjärtebarn för henne. Det märks; boken sjuder av berättarglädje och entusiastiskt engagemang i berättelsens myller av figurer. Detta kombineras med en torr, utsökt humor (se där, champagne igen!) på ett sätt, som jag tror endast en engelsman (eller engelska då, i det här fallet) ror i land. Romanen präglas också i hög grad av den engelska berättartraditionen; jag blev inte förvånad att se att många har jämfört Clarke med Jane Austen.

Jag blev ohjälpligt förälskad i den här boken redan efter första stycket, och har haft svår separationsångest ända sedan den egensinnigt charmige och knepige Jonathan Strange klev in i handlingen efter ungefär 200 sidor (det är en bastant "tegelsten" på ca 780 sidor). Den snärjde mig med alla ingredienser, som jag nämnde ovan, samt, inte minst, de oförglömliga karaktärerna. Främst Strange, då, men även "gentlemannen med tistelfjunshåret" har vunnit en plats i mitt hjärta med sin bedrägliga charm och trots att han får ses som romanens "baddie". Eller kanske just därför, heh. Jag har haft genuint roligt när jag har läst, men den har även bjudit mig på såväl sorgsna som spännande stunder. Mycket god underhållning, helt enkelt!

Enda minuset är alla fotnötter; de blir väldigt tröttsamma efter ett tag, vilket iofs kan vara ett syfte i sig, då jag anar att Clarke använder sig av dem som en del i sin parodi på akademiska vetenskapliga arbeten. Å andra sidan så har det många gånger varit värt att ta sig igenom dem, då man har serverats roliga och intressanta anekdoter, som skänkt extra krydda till huvudberättelsen. Så försök att läsa så många av dem som du orkar!

Jag önskar också att jag hade läst den på engelska, men det kan jag ju inte klandra Clarke för. Det ger mig istället en anledning att läsa om boken - and I can't wait!

Missa inte den roliga hemsidan, där du bl.a. får veta vad herrar Strange och Norrell egentligen tycker om författaren...