Att läsa och skriva. En personlig betraktelse av V. S. Naipaul

Läs mycket och skriv mycket! är det vanligaste förekommande rådet till författare in spe. Jag har alltid ansett det som ett enkelt och förnuftigt råd. Men som allting som tycks enkelt, är även denna "sanning" en sanning med modifikation. Vilket jag blir påmind om när jag läser V. S. Naipauls förtjusande lilla essä om läsande och skrivande.

Naipaul bestämde sig redan i elvaårsåldern för att han ville bli författare. Men det var en tveeggad ambition, som under många år för honom mer framstod som hyckleri än något annat. Han hade inget att skriva om, ingen att skriva till, och var inte ens särskilt duktig på uppsatsskrivande i skolan. Inte heller läste han speciellt mycket. Det låter nästan som koketteri, men han går snabbt vidare till att redogöra för sina möten med litteraturen i sina barn- och ungdomsår:

Jag förstod varje ord som sades men begrep ingenting. (s. 16)

Han upplevde litteraturen genom höguppläsning (fadern, läraren i skolan) och som fragment. När han själv försökte läsa upplevde han språket alltför svårt och gick lätt vilse i detaljer. Den engelskspråkiga litteraturen tycktes honom alltför främmande:

Jag ville bli författare. Men med denna önskan kom också insikten om att den litteratur som hade inspirerat mig hörde hemma i en annan värld, långt bort från vår egen. (s. 18)

Utifrån sina erfarenheter av att stå mitt emellan tre kulturer (den indiska, västindiska och brittiska) berättar Naipaul vidare om sina stundtals fruktlösa försök att finna en väg in i både litteraturen och i sitt eget skrivande, där huvudfrågan för honom var, med Joseph Conrads ord:

Vad handlar alltihop om?

Ett statligt stipendium gav Naipaul möjligheten att läsa i Oxford; fyra års studier i engelska. Han konstaterar krasst att han inte var särskilt intresserad av vare sig Oxford eller det engelska språket; syftet var istället att få tid att förverkliga drömmen om att bli författare. Men vad det innebar att vara författare framstod för honom som en gåta, trots att han visste att det borde vara så enkelt som att skriva romaner och berättelser. En roman skulle vara påhittad, men ändå förväntas vara sann, som Naipaul uppfattade det; en dubbeltydighet som det tog honom lång tid att komma rätta med och slutade bekymra sig över.

Det var först när Naipaul fick uppslaget att skriva om något han kände till - livet på hemöns gata - som han fann sitt språk, sin ton och röst till berättandet i den till synes självklara, men långt ifrån enkla insikten:

Det var som om röst och ämne och form var en del av varandra. (s. 35)

För att finna sin identitet som författare var han tvungen att lägga Oxford och London bakom sig, för att istället leta sig tillbaka till sina tidiga litterära upplevelser; de fragmenterade, de få, sparsmakade upplevelserna. Utifrån detta fick han sedan mödosamt leta sig vidare - varje ny bok var en del i sökandeprocessen - efter de uttryck och former som överensstämde med hans berättandebehov. På så vis fann han in i det icke-skönlitterära skrivandet; reseskildringar, essäer, självbiografiska berättelser.

Allteftersom min värld vidgades bortom de närliggande personliga omständigheter som gav näring åt det fiktiva skrivandet, och allteftersom min förståelse växte, flöt de litterära former som jag utövade samman och bar upp varandra; jag kunde inte säga att den ena formen var mer värdefull än den andra. (s. 45)

Att läsa och skriva är en utsökt liten pärla i den flod av böcker om skrivande och läsande som sköljer över oss. Det är oerhört intressant och spännande att följa Naipauls sökande efter sin författaridentitet, och hans reflektioner kring vad det är att läsa och att skriva, skrivet på en driven prosa. Även om han talar utifrån en postkolonialistisk synvinkel, som tycks mig svår att till fullo greppa (och så måste det kanske vara), så har han gett mig många värdefulla insikter om och nya tankar kring detta mitt mest älskade hantverk. Det är därför en bok som jag skyndsamt kommer att införskaffa mig. Gör det du också.