Odjuret av Anders Roslund och Börge Hellström

Två barn hittas döda i ett källarförråd. Fyra år senare rymmer deras mördare från en fångtransport. Polisen är övertygad - han kommer att mörda igen. I en svensk småstad lämnar en pappa sin femåriga dotter ovanligt sent på dagis. Bara några timmar senare hittas flickan våldtagen och död. Hur kunde detta hända? När polisen står maktlös tar pappan saken i egna händer. Och plötsligt jagar man inte längre en pedofil utan dras in i ett brottmål som berör hela landet. En pappa som hämnats sin dotters död står inför rätta anklagad för mord. Ute i landet startar reaktionerna, demonstrationer anordnas för att pappan ska släppas fri och medborgargarden agerar domare och bödel. Och frågan ställs på sin spets: Vem måste dö först? Vems liv är värt mest?

Det fruktansvärda som är pedofili.
Det moraliskt tveeggade som är att ta lagen i egna händer.
Det nedslående som är samhällets oförmåga att skydda sina medborgare - såväl offer som förövare.

Utifrån dessa tunga teman känns det oroväckande att Roslunds och Hellströms roman är så lättläst. Faktum är att det egentligen bara skulle kunna ge ett enda betyg: Underkänt. Men det kan jag inte ge Odjuret. Den är ruskigt ojämn - jag har lite svårt att förstå hur den kunde vinna Glasnyckeln för bästa kriminalroman detta år - men styrkorna uppväger svagheterna. Tror jag.

Roslund och Hellström tvekar inte för de svåraste av frågor:
Vem är egentligen offer - offret och/eller förövaren?
Här lyckas de - och misslyckas. Porträttet av pedofilen är klyschigt och ensidigt. Han framställs enbart som ett Odjur, som ser småflickor som horor som vill ha kuk. Och det är ju så vi vill se dem, pedofilerna, de som begår det värsta av brott. Men verkligheten är mer komplex än så. Många - inte alla, men många! - av pedofilerna har själva blivit utsatt för övergrepp som barn.

Vad driver pedofiler?
Det finns inga enkla svar. Hur gärna vi än vill.

I slutet av romanen antyds det att Odjuret faktiskt har blivit utsatt för övergrepp som barn. Men då har jag redan tappat intresset för honom som karaktär. Trots de fruktansvärda brott han begår kan jag inte ens tycka illa om honom; jag är likgiltig, och det är nog den värsta reaktion en författare kan framkalla hos en läsare. Särskilt när det, som i det här fallet, handlar om en karaktär som är pedofil, något som jag tror de flesta människor känner starkt och oförsonligt inför.

Förutom de mördade flickorna skildras ytterligare ett offer för pedofili: "Lillmasen", som sattes på ungdomsvårdsskola vid tretton års ålder efter att han huggit sin förövare i skrevet med en isdubb, och som sedan dess har åkt ut och in i fängelse. Han är besatt av pedofiler, som han hatar hett och oförsonligt. I detta porträtt har författarna lyckats; jag blir otroligt rörd av denna trasiga karaktär! Trots att en och annan klyscha har smugit sin in även här.

Överhuvudtaget anser jag att personteckningarna saknar nyans. Jag har t.o.m. svårt att helt engagera mig i den drabbade faderns öde, han som tar lagen i egna händer, även om det är det starkaste porträttet!

En förklaring till detta tror jag ligger i det stundtals erbarmligt andefattiga språket. När det är som värst skapar det en distans mellan mig och historien, de svåra frågorna, de gripande människoödena. Och jag känner hur ögonen börjar glida över sidorna...

Men trots denna kritik är detta en roman, som väcker svåra frågor hos mig. Jag kommer på mig själv med att "heja" på pappan, som tar lagen i egna händer. Sedan skäms jag. Inte vill jag leva i ett samhälle, där det vore tillåtet. Han måste få - och får! - sitt straff. Trots de sympatier man känner med honom står det med all önskvärd tydlighet klart, när författarna vänder på steken i en skildring av den lynchmobb, som den s.k. allmänheten så deprimerande enkelt och snabbt kan förvandlas till. Vi får närmare följa några personer i denna lynchmobb i ett par korta, men kärnfulla passager i romanen, och trots att porträtten av dem är olidligt klyschiga känns skildringarna av deras handlingar viktiga - som påminnelse.

Det finns en frän samhällskritik insprängd i texten, men författarna är kloka nog att inte lägga skulden på någon uttalad instans; de lämnar åt oss som läsare att själva ta ställning till de svåra frågor om skuld, ansvar och rättvisa, som utgör romanens kärnpunkt. Och styrka.