Två omläsningar

Under semestern brukar jag roa mig med omläsningar av gamla favoriter. Ja, inte enbart, men ett par, tre, fyra favvisar brukar det bli. Det ligger något skönt och tryggt i omläsningar, förutsatt att det är bra romaner. Förstås. :) Vem vill läsa om usla böcker? Ja, det ska vara för att förvissa sig om att de verkligen var så usla som man minns dem. Men vem har tid med det, när det finns så många bra böcker och så lite tid??

I alla fall. På kort tid har jag avverkat två gamla favoriter, Brandvägg av Henning Mankell och Kvinna med födelsemärke av Håkan Nesser. Mina favoriter av respektive författare, faktiskt; jag har läst nästan alla böckerna i båda serierna. (Eller det var väl en sanning med modifikation: Egentligen är det Villospår som är min Mankell-favorit. Men den orkar jag inte läsa om just nu. Därefter kommer dock Brandvägg.) Tillika författare som brukar hyllas som två av våra största deckarförfattare.

Av dessa två har jag avgjort svårast för Mankell, trots att jag har läst så många av Wallander-böckerna. Det är något med hans språkhantering, som stör mig enormt; det är kortfattat på gränsen till andefattigt, emellanåt, och jag får ingen flyt i läsningen. Jag stör mig också Wallander himself. Maken till irriterande karl... att han inte har fått sparken för länge sedan för tjänstefel!! som jag klagade för Jennie igår när vi pratade om Mankell-böckerna. Fokuseringen på honom är för stor, de andra karaktärerna blir bara lösa skisser i utkanten av Wallanders universum. Vilket ger romanerna en lätt slagsida.

Det är historierna som är Mankells styrka. Ovan nämnda Villospår är nog en av de märkligaste och mest tragiska kriminalhistorier jag har läst. Och även i Brandvägg tecknar Mankell en tajt, spännande och skrämmande story, som mer än väl överväger det magra språket. Trots att jag kände till upplösningen, så sträckläste jag den och det var lika spännande som första gången. Det är ett gott betyg för en roman!

Jag är betydligt mer förtjust i Nesser, då. Han skriver så otroligt bra! Det är när jag inte tänker på att jag läser, s.a.s., som en författare har verklig språkkänsla. Och då kan jag överse med att ett par av historierna i Van Veeteren-serien har varit något svaga, för att inte säga ganska förutsägbara. Och Kvinna med födelsemärke är kanske heller inte hans bästa story. Men den griper tag i mig oerhört starkt, tack vare det komplexa porträttet av mördaren, som jag både förstår och ändå inte förstår. Det är en karaktär jag aldrig glömmer. Trots att Nesser skickligt lämnar en hel del frågor obesvarade. Eller kanske just därför. Komplexiteten i personteckningarna är hans styrka, vid sidan av språkkänslan.

Trots vissa reservationer tycker jag att dessa författare i sina bästa stunder bjuder på verkligt goda läsupplevelser. Jag är glad att jag valde att läsa om just dessa två romaner. Och nu funderar jag faktiskt på att läsa om Fallet G, den avslutande delen i Van Veeteren-serien. Se det var en historia som heter duga det! En värdig avslutning på en i många stycken läsvärd serie.