auto da fay av Fay Weldon

Fay Weldon är kanske mest känd för The Life and Loves of a She-Devil (En hondjävuls liv och lustar), en rasande rolig skildring av den alldagliga hustrun och tvåbarnsmodern i en respektabel förort, som när hon blir övergiven av sin man förvandlas till en hondjävul... med allt vad det innebär! Jag läste om den häromåret, och den håller fortfarande.

Hondjävulen är också den enda bok jag har läst av Fay Weldon, så det förvånade mig att jag så bestämt plockade upp hennes självbiografi, auto da fay, när jag var på Uppsala English Bookshop härom veckan. Månne det var hondjävulen själv som satt på min axel och sporrade mig till detta köp? Må det vara som det vill med den saken, men jag är väldigt glad att jag slog till!

Med en torr humor, som jag känner igen från En hondjävuls liv och lustar, och total avsaknad av sentimentalitet berättar Weldon (född 1931) om sitt liv från barndomen till dess att hon träffar sin andra man, Ron Weldon, i trettioårsåldern. Hon växte upp i Nya Zealand som en av två döttrar till den frånskilda modern; fadern kom och gick väldigt oregelbundet i hennes liv. När hon var femton år flyttade modern och döttrarna, eller Margaret, JaneandFay, som hon kallar dem, till England. Tack vare ett statligt stipendium fick Weldon chans att gå på universitetet, som första kvinna i släkten. Hon blev tidigt mor och hankade sig fram mellan olika mer eller mindre lågbetalda arbeten till dess hon gifte sig - mycket mot sin vilja - med en mycket äldre man, då hon inte längre förmådde försörja sig och sitt barn. Ett par år senare skilde hon sig, fick genom en gift älskares försorg jobb som copy writer, och kunde äntligen börja få ordning på både ekonomin och sitt liv. Då träffade hon Ron Weldon, med vilken hon gifte sig tämligen omgående och kom att få tre barn med under ett stundtals stormigt trettioårigt äktenskap. Boken slutar med födseln av hennes andra barn och författandet av den första pjäsen med den underbara titeln A Catching Complaint:

Weldons humor är dräpande och avväpnande. Men också, som all bra humor, kantad med svärta och samhällskritik. Här finns en samling karaktärer, främst då hennes släktingar, som skulle sopa mattan med vilken TV-såpa som helst. Jag skrattade gott åt en del av porträtten! Men det är skildringen av de närmaste - den ensamstående modern, den världsfrånvända systern, den ständigt frånvarande fadern (som dog när Weldon var i tonåren), och den tämligen oförarglige, men på alla sätt olämplige förste maken - som ger boken den nödvändiga tyngden. I förbigående nämner Weldon att hon fortfarande inte har "hunnit ta sig tid" att sörja fadern; i den meningen ligger en värld av sorg. När det första, katastrofala äktenskapet ska skildras övergår hon raskt och mycket medvetet till tredje person; än i denna dag är det för smärtsamt att skriva om den perioden i hennes liv. Trots det, eller kanske just därför tyckte jag mig komma Weldon allra närmast. Och jag tänker att det svåraste kanske måste berättas med humor och distans... men det är en svår balansgång att gå. Weldon klarar den alldeles utmärkt.

Det enda jag saknar är en skildring av Weldons väg in i skrivandet. Irriterande nog slutar boken precis när hon skrivit sin första pjäs. Jag kan bara hoppas att det betyder att det kommer ytterligare en del av självbiografin! I'll be first in line.

She would have to get married, and fast. She would donate her sexual and domestic services in exchange for bed and board for herself and her child. It was really no more than what the good girls did: hadn't George Bernard Shaw likened marriage to slavery? The good girls could choose their masters, of course, and surround the bride sale with orange blossom and tulle, to cloud the issue of the transactional nature of what was going on, but that was about all. It was she and her friends, the bad girls, the wild girls, who did not see sex trade: they waited for true love, and continued in the stubborn belief that though they lay down with wolves they would wake up with lovers. And sometimes, just sometimes, it happened. But the great majority married where self-interest lay: now she would do the same.
(s. 286f)