Flyttlasset går!

Nu har jag "blitt med" ny blogg! Ställ om era bokmärken, eller vad ni nu använder! :)

Döden är en schlager av Ann-Christine Bärnsten

Inom loppet av ett dygn mördas två schlagerartister i Stockholm. Båda har ett fått korts inristat i pannan och polisen misstänker en seriemördare. Eftersom båda offren var homosexuella tror sig utredarna ha gärningsmannaprofilen klar för sig. Men när ytterligare ett mord begås rubbas bilden och snart sprider sig paniken. Dessutom närmar sig Eurovision Song Contest, som ska gå av stapeln i Globen. Kan polisen garantera deltagarnas säkerhet eller kommer fler fasansfulla dåd att begås - mitt framför ögonen på miljontals tv-tittare världen över?

Vilken smörja!!

Jag köpte den här boken för att det lät så spännande med mord i schlagermiljö - kanske var det något freudianskt över det hela med tanke på de senaste veckornas Schpektakel-hysteri? Men ack så besviken jag blev! Uselt skriven, fylld av klyschor, schablonmässiga karaktärer och en dåligt underbyggd historia. Men mest av allt retade jag mig på den kvinnliga polisen; hon måste förstås vara smal, vacker och välklädd, åsså är hon visst intelligent också någonstans under allt det där. Med en dåres envishet trummar författaren fram hur attraktiv denna kvinna är genom ingående beskrivningar av hennes klädsel (inte vid något tillfälle beskrivs de manliga polisernas kläder) och kropp, och hur männen dras till henne (halva utredningsgruppen hon är medlem i tycks kär i henne).

Om Bärnsten hade försökt göra en poäng av detta - kvinna i en mansdominerad värld, den manliga blicken, att bli sedd som kön - hade jag inte sagt något. Men naturligtvis stöter hon inte på några som helst sådana problem. För hon är ju så intelligent... också. Det enda förmildrande jag kan säga om henne är att hon uppvisar imponerande handlingskraft i ett par situationer.

Det värsta är att jag ändå läste ut eländet! *asg* Ibland är det här boktoket inte riktigt klokt!

Som tur är hade jag läsglädjemedicin att tillgå efter att jag lagt undan skräpet. Hela fyra böcker är jag engagerad i:

Linda - som i Lindamordet av Leif GW Persson. Åh! tycker så mycket om hans böcker!
Upptäckten av Kerstin Thorvall. Deprimerande men viktigt om åldrande.
Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen av Olivia Judson. Som jag fick av älskade vännen Shw i födelsedagspresent, och som redan (jag har just påbörjat den) har fått mig att skratta högt - och gudarna ska veta att jag behöver skratta!
... vilket även Utsikt från ett staffli av Slas får mig att göra.

En utmärkt blandning, if you ask me.
Vad läser ni just nu?

Favvocitat (III)

Oops! Råkade pinga fel! *ehum* Bäst jag skriver ett par rader, då! :)

Jag läser just nu tre olika böcker (ja, läsglädjen har återvänt), så det får bli ett favvocitar så länge:

Racism was not a problem on the Discworld, because -- what with trolls and dwarfs and so on -- speciesism was more interesting. Black and white lived in perfect harmony and ganged up on green.
(Terry Pratchett, Witches Abroad, 1991)

With No One as Witness av Elizabeth George

When the Metropolitan Police fails to realize a serial killer is at work, London ignites over the fact that the killer's victims are young black and mixed race boys. Institutionalised racism is claimed by the community's activists and tabloids alike.
Acting Superintendent Thomas Lynley is given the case, and finds himself thwarted by office politics as he tries to have Barbara Havers reinstated, and to keep control of events surrounding the murders. Soon, his Scotland Yard task force is handling an epidemic of killings and a looming tragedy.

Läslusten har som sagt varit väldigt låg de senaste månaderna. Vilket får ett boktok att sloka som vissnad potatisblast. Glädjen var därför desto större när jag ramlade över Elizabeth Georges senaste roman, With No One as Witness, i pocketutgåva; för mig är varje ny George en läsarfest! Började läsa den i princip samma sekund som jag klev ut ur bokhandeln... och på den vägen var det. :)

Min kärlek till Georges romaner till trots, så måste jag tillstå att de senaste två, tre har gjort mig om inte direkt besviken, så... i alla fall frustrerad och aningens irriterad.
Ge kvinnan en lektör, som vågar använda den stora ordslaktarkniven, for God's sake!
Liksom.
Historierna i sig har varit goda, om än inte riktigt i samma klass som t.ex. Playing for the Ashes (Aska och ära, min favorit) och A Great Deliverance (Pappas lilla flicka, den absolut sorgligaste av Georges alla romaner hittills, if you ask me). Men böckerna har varit alldeles för långa, pratiga och fulla av ovidkommande sidspår och detaljer. Så till den grad att historierna i allmänhet och människoskildringarna (Georges adelsmärke, i mitt tycke) i synnerhet nästan har tappats bort.

Det fanns alltså en viss anledning till oro, med andra ord. But alas! Här är Elizabeth George tillbaka i gammal, god stil.

Det är en stark, gripande historia om en seriemördare, som skildras med respekt och så nära en förståelse man kan komma, trots de ohyggliga dåd h*n utför och det vansinne som rider hennom. Möjligtvis kunde den del där vi får följa hennoms tankar och känslor ha skurits ned lite, men OK, jag kan köpa den som den är. Även med reservationen att det är oerhört vanskligt att skildra en människas inre sinnesförvirring.

Styrkan i romanen ligger annars i skildringen av det politiska spelet kring mordutredningen och de poliser som drabbas av det. Utan att ha minsta inblick i hur strukturerna inom Scotland Yard ser ut (dock med viss inblick i min egen organisation...) så kändes den trovärdig. Winston Nkata får större utrymme här än i tidigare romaner, och han genomgår en intressant utveckling. Plötsligt känns han lika intressant som "gamla" favoriter som Havers, Lynley himself och Taymullah Azhar med dotter (Barbaras grannar). Hoppas han får lika mycket utrymme i framtiden.

Nu hade jag ju på nätet råkat snava över den tragiska händelse, som tydligen upprört stora delar av Georges fans (så är det när man är nätnörd!), men den förstörde inte läsupplevelsen. Jag tror faktiskt att jag skulle ha anat vad som komma skulle ändå. Det hela byggs upp med stor känsla för drama, och sedan kommer den oväntade, fullständigt hjärtekrossande lilla "twisten"... snyggt gjort, men ååååh! så sorgligt! Jag är ju som ett enda gråtsåll just nu, så jag grät mig förstås igenom större delen av slutet av romanen.

Usch, vilken tradig och osammanhängande "recension" det här blev! :( Jag har så svårt med orden just nu, inte bara att läsa dem, då...
Men för att sammanfatta:
Jag tyckte mycket om den här romanen! Det är inte Georges bästa, men den ligger definitivt i toppen av hennes produktion. (Ja, jag har läst dem alla.) Min läsning färgades delvis av min egen hjärtesorg (kanske därför det är så svårt att skriva något vettigt om den), men det behöver inte nödvändigtvis vara av ondo... eh, tror jag. ;) Hur som helst, så är jag ju ingen recensent, utan här babblar jag om böcker utifrån mitt fullständigt ologiska och subjektiva boktokhjärta. Så bort med dig, prestationsspöke! ;/

Livstecken

Den här bloggen är verkligen sorgligt eftersatt! Jag har så svårt att koncentrera mig på läsning just nu. Jag lyckades faktiskt ta mig igenom Arne Dahls Mörkertal, mest för att det var en minst sagt intrikat historia, som fångade mitt intresse och gjorde mig nyfiken på hur i hela fridens dagar han skulle få ihop de till synes disparata berättelsetrådarna. Mycket välskriven och spännande deckare! Fast slutet kändes aningen krystat, i alla fall delar av slutet. Jag borde väl skriva mer om den... men jag har inte ork eller koncentration för det, heller.

Annars har det varit glest med läsandet, som sagt, och det börjar faktiskt kännas en aning frustrerande för en storläsare som yours truly. Så nu sätter jag mitt hopp till er, kära läsare (om jag nu har några kvar! ;)) Jag behöver tips på något som är lättläst men ändå välskrivet - inga Barbara Cartland eller Harlequin-böcker här, tack! Gärna deckare, men ännu hellre något roligt och lättsamt (ja, jag har läst Marian Keyes ;)) Just nu behöver jag nämligen mer än något annat att få skratta... Helst ska det också vara böcker, till vilka man kan "komma och gå", s.a.s, där det inte gör så mycket om man inte orkar läsa i dem på ett par eller t.o.m. en vecka (det var på håret med Dahl!)

Piece of cake, huh? ;) Men jag har full tillit till mina medboktokar!

Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke

Världen är full av charlataner som påstår sig kunna magiska besvärjelser. Detta var också fallet i det tidiga artonhundratalets London. När så en äkta gentlemannamagiker, mr Norrell, gav sig till känna och dessutom handfast bevisade sin magiska förmåga, blev glädjen stor i hela det engelska riket. Än mer glädjande var det att mr Norrell till slut gick med på att undervisa en elev, en yngre herre vid namn Jonathan Strange, i magins ädla konst.

Men vem var gentlemannen med tistelfjunshåret? Varför saknade lady Pole ett lillfinger när hon återuppväcktes från de döda? Och vart hade Korpfurstens bok tagit vägen? När Jonathan Strange försöker finna svaret på dessa frågor släpps en ondska lös som inte står lord Byrons efter. Hur ska denna gemenhet kunna stävjas? Vem kommer att avgå med segern? Blir det den som besitter den största magiska kraften eller den som lierat sig med stenarna, himlen och vattnet?

Susanna Clarkes debutroman bjuder på boktoksglädje på hög nivå. Ja, det här boktoket vågar till och med påstå att hon blev smått boktoksrusig stundtals, på det där sättet som man kan bli av "kall, torr och gratis champagne", för att parafrasera Winston Churchill. Associationen till den champagneälskande Churchill kan måhända tyckas aningen sökt, men inte för den som har läst Jonathan Clarke & Mr Norrell; detta är en mycket engelsk bok!

Det tog Susanna Clarke tio år att skriva den här boken, och den har i artiklar jag läst beskrivits som något av ett hjärtebarn för henne. Det märks; boken sjuder av berättarglädje och entusiastiskt engagemang i berättelsens myller av figurer. Detta kombineras med en torr, utsökt humor (se där, champagne igen!) på ett sätt, som jag tror endast en engelsman (eller engelska då, i det här fallet) ror i land. Romanen präglas också i hög grad av den engelska berättartraditionen; jag blev inte förvånad att se att många har jämfört Clarke med Jane Austen.

Jag blev ohjälpligt förälskad i den här boken redan efter första stycket, och har haft svår separationsångest ända sedan den egensinnigt charmige och knepige Jonathan Strange klev in i handlingen efter ungefär 200 sidor (det är en bastant "tegelsten" på ca 780 sidor). Den snärjde mig med alla ingredienser, som jag nämnde ovan, samt, inte minst, de oförglömliga karaktärerna. Främst Strange, då, men även "gentlemannen med tistelfjunshåret" har vunnit en plats i mitt hjärta med sin bedrägliga charm och trots att han får ses som romanens "baddie". Eller kanske just därför, heh. Jag har haft genuint roligt när jag har läst, men den har även bjudit mig på såväl sorgsna som spännande stunder. Mycket god underhållning, helt enkelt!

Enda minuset är alla fotnötter; de blir väldigt tröttsamma efter ett tag, vilket iofs kan vara ett syfte i sig, då jag anar att Clarke använder sig av dem som en del i sin parodi på akademiska vetenskapliga arbeten. Å andra sidan så har det många gånger varit värt att ta sig igenom dem, då man har serverats roliga och intressanta anekdoter, som skänkt extra krydda till huvudberättelsen. Så försök att läsa så många av dem som du orkar!

Jag önskar också att jag hade läst den på engelska, men det kan jag ju inte klandra Clarke för. Det ger mig istället en anledning att läsa om boken - and I can't wait!

Missa inte den roliga hemsidan, där du bl.a. får veta vad herrar Strange och Norrell egentligen tycker om författaren...

Favvocitat (II)

- I'm a cat person, myself, she said, vaguely.
A low-level voice said:
- Yeah? Yeah? Wash in your own spit, do you?
(Terry Pratchett, Moving Pictures, 1990)