På begäran: Bokfrågor med svar

Oj, det var ett tag sedan jag skrev här nu… Men nu jäklar! Häxan och Petra har upp- eller utmanat (hur man nu vill se det :)) mig att svara på lite bokfrågor. So here goes:

Hur många böcker äger du?
Eftersom jag är urusel på matte så måste jag svara: Ingen aning! :D

Senast köpta bok?
Det var faktiskt idag, då jag slog till med Nella Larsens Passing från en engelsk nätbokhandel. :) Sedan funderar jag på att så snart jag knattrat ned detta svänga förbi bokhandeln och köpa senaste Harry Potter...

Senast lästa bok?
Jag har inte läst så mycket på sistone, så jag har tre böcker på gång. Men den som jag med bestämdhet vet att jag nyligen läste ut är Camilla Läckbergs Predikaren, som var mycket bra.

Fem böcker som betytt mycket?
Jag gör det enkelt för mig och hänvisar till mitt förra svar. Det finns naturligtvis fler böcker än dessa som betytt mycket för mig, men jag är för trött för att komma på fler just nu. Hur inkonsekvent det än kan låta. ;)

Har du haft någon bok som du varit skeptisk inför men bestämde dig för att läsa ändå och du blev överraskad?
Det bästa exemplet på det är nog när jag som tjugoårig nybliven universitetsstuderande "tvingades" läsa Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Mycket motvilligt tog jag mig an den, tänkandes att jag kunde väl läsa ett par sidor och sedan skumma... flera timmar och sidor senare fick en kompis nästan tvinga iväg mig på den bio vi hade sagt att vi skulle gå på! Hon såg väldigt skeptisk ut när jag förklarade hur såld jag var på romanen. :)

Vilken bok kom du aldrig igenom och varför?
Hmm... grubbel grubbel grubbel... nej jag kommer inte på någon just nu, har antagligen förträngt det :)

Är det okej att "knäcka" bokryggarna på pocket?
Gaaah - nej nej nej!!

Vilka författare vill du se blogga?
Terry Pratchett! Jag har en känsla av att det skulle vara en av de roligaste och skarpaste bloggarna "out there" - jag fnissar vid blotta tanken på vad han skulle kunna knacka ned i sin blogg!

Fler som vill svara?

Och vad ska jag läsa nu när vardagen är över mig igen?

Den trista arbetsdagen (trist för att den påminner mig om att semestern obönhörligen är slut nu, och att det är ett helt år till nästa gång...) förgylldes av ett mail från biblioteket. Jag har köat på Alexander McCall Smiths Giraffens tårar i en halv evighet, som det känns, men nu är det äntligen min tur!

Precis vad jag behöver nu. En lättsmält och mysig bok, som inte kräver så mycket av mig nu när jobbet kräver väldigt mycket av mig! Jag cyklar nog förbi biblioteket redan idag.

Fast.
Å andra sidan!
Så har jag ännu inte läst, eller ens köpt nya Harry Potter... gaaaah! Jag som alltid är så fort i allting, och speciellt då i mina nöjen, har lyckats hålla mig i en månad!

Fast.
Å tredje sidan!
Jag vågar verkligen inte börja läsa den ikväll. För då kommer jag antagligen att läsa halva natten. Och jag ska ju orka jobba imorgon.

Till helgen då, kanske...

Jag har ju sällskap av Mma Precious under tiden! :D

Biblioteket kallar...

... och då lyder jag! Kastade mig omgående på cykeln och iväg som den cykelfartdåre jag är. Och jag säger bara: Hu så kvavt och motvindigt!! Men det var det värt. Nu har jag tre sprillans olästa böcker här bredvid mig:

Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud. Det var visst ett himla spektakel kring den, om jag minns rätt; "alla" älskade den. Bara det en anledning till misstänksamhet! Men jag tänker ge den en chans i alla fall.

Hinsehäxan av Lillemor Östlin. Något så ovanligt som en kvinnlig kåkfarare och missbrukare, som berättar om sitt eget liv! Den här har jag väntat länge på.

Predikanten av Camilla Läckberg. Andra boken i serien om författaren Erica Falck och polisen Patrik Hedström i Fjällbacka.

Nu är frågan bara vilken av dessa tre jag ska börja med!
Visserligen läser jag just nu Daydream Girl av Bella Pollen. But that never stopped me before! ;) Det finns alldeles för många böcker och för lite tid, för att bara läsa en bok i taget!
Tycker det här boktoket i alla fall.

Hmm. Hmm hmm hmm! Nu har jag bestämt mig: Det blir Läckberg. Har läst alldeles för lite deckare den här sommaren. ;)

Vad läser ni?

Nattskärran av Kjell Eriksson

En vårmorgon ligger Drottninggatan i Uppsala fylld av glassplitter. Alla skyltfönster är krossade. Medierna strömmar till med Radio Uppland i spetsen. Plötsligt hörs ett skrik mitt under direktsändningen. En ung man har hittats mördad inne i en bokhandel.
Vad ligger bakom vandaliseringen? Har den något samband med mordet? Och vem är mördaren? När sen en mordbrännare börjar sprida skräck i stan blir polisen ännu mer pressad.
Femtonårige Ali tror att han vet vad som hände den där natten. Men ska han våga beräta vad han såg? När han blir utsatt för allt värre hot om han tjallar flyr han i panik.
Kriminalinspektör Ann Lindell kastas efter sin barnledighet in i ett fall som sätter henne på hårda prov, i ett Uppsala splittrat av fördomar och segregation.

Kjell Eriksson har skrivit en spännande och i stort sett välskriven deckare. Den känns trovärdig, speciellt i skildringen av polisernas arbete och inbördes relationer. Den starka skildringen av den arma mor, som förlorar sitt enda barn, är en liten men, som det ska visa sig, viktig del i storyn, och kanske det som berörde mig mest. Starkast är dock porträttet av Ali; hans rädslor, hans styrka, hans kärlek till familjen (mamman och morfadern), hans femtonårighet, hans stundtals förvirrande tankar om stort och smått. I mångt och mycket så är det Ali som bär upp den här romanen.

Ändå kände jag en viss irritation när jag lade ifrån mig Nattskärran, utan att jag riktigt kunde sätta fingret på vad som retade mig. Det var först när jag var ute och cyklade, som jag insåg vad som för mig var problemet med den här deckaren; parallellhistorien om Edvard, Ann Lindells f.d. älskare. Den tog upp alldeles för mycket utrymme, tillförde inte handlingen särskilt mycket och störde rytmen i läsningen. Speciellt som mördaren bara skymtar förbi i storyn, som en gäckande skugga, och gör ett kort, men fullständigt obegripligt gästspel i slutet av romanen. Det finns inget i romanen som underbygger mördarens motiv till morden; nu blir h*n bara en galen seriemördare, vilken som helst, som det tycks. Vilket jag tycker att den här berättelsen förlorar stort på.

auto da fay av Fay Weldon

Fay Weldon är kanske mest känd för The Life and Loves of a She-Devil (En hondjävuls liv och lustar), en rasande rolig skildring av den alldagliga hustrun och tvåbarnsmodern i en respektabel förort, som när hon blir övergiven av sin man förvandlas till en hondjävul... med allt vad det innebär! Jag läste om den häromåret, och den håller fortfarande.

Hondjävulen är också den enda bok jag har läst av Fay Weldon, så det förvånade mig att jag så bestämt plockade upp hennes självbiografi, auto da fay, när jag var på Uppsala English Bookshop härom veckan. Månne det var hondjävulen själv som satt på min axel och sporrade mig till detta köp? Må det vara som det vill med den saken, men jag är väldigt glad att jag slog till!

Med en torr humor, som jag känner igen från En hondjävuls liv och lustar, och total avsaknad av sentimentalitet berättar Weldon (född 1931) om sitt liv från barndomen till dess att hon träffar sin andra man, Ron Weldon, i trettioårsåldern. Hon växte upp i Nya Zealand som en av två döttrar till den frånskilda modern; fadern kom och gick väldigt oregelbundet i hennes liv. När hon var femton år flyttade modern och döttrarna, eller Margaret, JaneandFay, som hon kallar dem, till England. Tack vare ett statligt stipendium fick Weldon chans att gå på universitetet, som första kvinna i släkten. Hon blev tidigt mor och hankade sig fram mellan olika mer eller mindre lågbetalda arbeten till dess hon gifte sig - mycket mot sin vilja - med en mycket äldre man, då hon inte längre förmådde försörja sig och sitt barn. Ett par år senare skilde hon sig, fick genom en gift älskares försorg jobb som copy writer, och kunde äntligen börja få ordning på både ekonomin och sitt liv. Då träffade hon Ron Weldon, med vilken hon gifte sig tämligen omgående och kom att få tre barn med under ett stundtals stormigt trettioårigt äktenskap. Boken slutar med födseln av hennes andra barn och författandet av den första pjäsen med den underbara titeln A Catching Complaint:

Weldons humor är dräpande och avväpnande. Men också, som all bra humor, kantad med svärta och samhällskritik. Här finns en samling karaktärer, främst då hennes släktingar, som skulle sopa mattan med vilken TV-såpa som helst. Jag skrattade gott åt en del av porträtten! Men det är skildringen av de närmaste - den ensamstående modern, den världsfrånvända systern, den ständigt frånvarande fadern (som dog när Weldon var i tonåren), och den tämligen oförarglige, men på alla sätt olämplige förste maken - som ger boken den nödvändiga tyngden. I förbigående nämner Weldon att hon fortfarande inte har "hunnit ta sig tid" att sörja fadern; i den meningen ligger en värld av sorg. När det första, katastrofala äktenskapet ska skildras övergår hon raskt och mycket medvetet till tredje person; än i denna dag är det för smärtsamt att skriva om den perioden i hennes liv. Trots det, eller kanske just därför tyckte jag mig komma Weldon allra närmast. Och jag tänker att det svåraste kanske måste berättas med humor och distans... men det är en svår balansgång att gå. Weldon klarar den alldeles utmärkt.

Det enda jag saknar är en skildring av Weldons väg in i skrivandet. Irriterande nog slutar boken precis när hon skrivit sin första pjäs. Jag kan bara hoppas att det betyder att det kommer ytterligare en del av självbiografin! I'll be first in line.

She would have to get married, and fast. She would donate her sexual and domestic services in exchange for bed and board for herself and her child. It was really no more than what the good girls did: hadn't George Bernard Shaw likened marriage to slavery? The good girls could choose their masters, of course, and surround the bride sale with orange blossom and tulle, to cloud the issue of the transactional nature of what was going on, but that was about all. It was she and her friends, the bad girls, the wild girls, who did not see sex trade: they waited for true love, and continued in the stubborn belief that though they lay down with wolves they would wake up with lovers. And sometimes, just sometimes, it happened. But the great majority married where self-interest lay: now she would do the same.
(s. 286f)