boktokspladder

lördag, maj 28, 2005

His Dark Materials av Philip Pullman

I trilogin ingår:
The Golden Compass (1996; Northern Lights, 1995)
The Subtle Knife (1997)
The Amber Spyglass (2000)
Författarens hemsida: Philip Pullman

Huvudpersonerna i trilogin är Lyra, en flicka som bor i ett Oxford i en värld som påminner mycket - men inte helt! - om vår egen, samt Will, en pojke från vår egen värld. Handlingen utspelas i ett universum med många parallella världar. I Lyras värld förtrycks människorna av religionens auktoriteter. Allt är teologi och varje tanke som kyrkan inte gillar kallas kätteri. Kyrkan styr även över vetenskapen och bestämmer vilka forskningsresultat som är rätta och vilka som ska tystas ned. Kyrkan känner till att det finns flera världar, men har tystat ned detta. Samma sak är det med Stoft (Dust), som kyrkan anser vara farligt, och därför försöker förstöra det. Detta Stoft sägs ha inverkat på evolutionen och påstås förbereda sig för en ny omvälvning och ett nyskapande av universum. Lyras far kommer att vara ledaren i denna kamp, medan Lyra och Will är predestinerade att ta del i den och rädda stoftet från att försvinna i tomheten mellan världarna och alla världar från stagnation.

Jag har funderat länge på vad jag kan skriva om denna trilogi, som jag fullkomligen älskar, men - i ärlighetens namn - inte alltid riktigt förstår, trots att det nu är andra gången jag läser den. (Det är det som gjort att jag tvekat om huruvida jag skulle hänga ut min ignorans på nätet på det här sättet ;)) Speciellt komplicerat blir det i tredje och sista boken, när den stora striden bryter ut med kombattanter av alla de slag (häxor, änglar, panserbjörnar, människor), och sanningen om Stoft presenteras. Jag får helt enkelt inte riktigt kläm på vad Stoft egentligen är, och delar av historien går mig därför förlorad. Varför ska det t.ex. byggas ett "Republic of Heaven", efter att "The Authority" (Gud) har störtats? Inte heller förstår jag helt kopplingen mellan historien om Eva & Adam och Lyra & Will.

Därmed inte sagt att jag njuter av de här böckerna, tvärtom; som jag skrev inledningsvis älskar jag dem. Och utmaningen som de ställer mig inför får mig bara att älska dem ännu mer. Var så säker, jag kommer att läsa dem fler gånger! Både för att försöka finna svaren på alla mina frågor, men också för att jag fascineras av de olika världarna (på något vis är jag nog beredd att tro på teorin om multipla världar) och av de färgstarka karaktärerna i de här romanerna.

Historien är i allt Lyras och Wills. Den enda kritik jag har är att det är lite svårt att köpa att de bara skulle vara elva år, deras dialoger och agerande påminner alltför mycket om vuxna människor med lång livserfarenhet. Men det kan jag gärna köpa, för jag blir uppriktigt förälskad i dessa två komplexa karaktärer. Lyra påminner lite om Pippi Långstrump i sin livsglädje, bristande respekt för auktoriteter, djärvhet och styrka, för att inte säga mod. Samtidigt är hon sårbar och får också, allt emellanåt, vara bara barn. På samma sätt är det svårt att inte sympatisera med Will, som redan i unga år blivit förälder till sin förälder (mamman), och bär på stor smärta och stort allvar, samman med ett barns längtan efter en förlorad förälder (fadern).

Men Pullman har skapat ett flertal andra fascinerande karaktärer i sina romaner, t.ex. Lyras föräldrar, de egoistiska och maktfullkomliga Lord Asriel och Mrs Coulter, som väl egentligen får ses som trilogins "skurkar", men som aldrig reduceras till stereotyper - Pullman vet vad han gör! Min favorit är annars Mary Malone, f.d. nunna som blivit forskare och som så småningom kliver över i en av de parallella världarna, efter att hon med Lyras hjälp har kommit hemligheten med Mörk materia (Dust) på spåret. Kanske kan man säga att hon härigenom försonas med sin förlorade tro, jag är inte helt säker, men det var en tanke som slog mig nu när jag läste om romanerna. Hur som helst så visar det sig att hon har ett uppdrag, som jag inte tänker avslöja här, men som känns helt rätt utifrån hennes historia. Jag tror inte namnet, Mary, är helt igenom en slump...

Ett annat centralt koncept i trilogin är människans själ eller ande. I Lyras värld kan invånarna se både sina egna och andras själar i form av dæmoner, ett slags alter ego som tar formen av ett djur (oftast av motsatt kön) som speglar människans personlighet. Dessa dæmoner har i barndomen möjligheten att skifta i barndomen form, vilket reflekterar utvecklingen av barnets personlighet, något som de förlorar i samband med puberteten då de antar fast form. Intressant tanke! Även i vår värld har människorna själar/dæmoner som utvecklas på samma sätt, men vi förmår inte se dem. (Jag önskar att jag kunde se min...)

His Dark Materials kan läsas som ren saga, en spännande berättelse om den eviga kampen mellan ont och gott. Men för att njuta dem fullt ut måste man ta till sig komplexiteten och symbolismen, vilket gör att jag för min del önskar att jag finge läsa och diskutera dem tillsammans med några andra läsare.

torsdag, maj 26, 2005

Fem frågor

Har fått ett uppdrag av Siv, som jag förstås måste svara på:

1) Total number of books owned?

Keinen Anung! Hela lägenheten kryllar av böcker! Jag vågar faktiskt inte räkna dem...

2) The last book I bought?

Det var ett bra tag sedan - jo faktiskt! - måste fundera lite. Det var nog de där två superbilliga reaböckerna jag köpte i Göteborg, när jag var där i april. Nämligen Lisbeths Larssons Sanning och konsekvens. Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de biografiska berättelserna, och antologin Rummet vidgas. Kvinnor på väg ut i offentligheten ca 1880-1940 (red. Österberg och Carlsson Wetterberg). Just det, dessutom köpte jag, vid samma tillfälle Alexander McCall Smiths The No 1 Ladies Detective Agency, jag kommer ihåg hur jag satt på en uteservering på Avenyn och drack pilsner och skrattade förnöjt åt den underbara Mma Precious. Det var en underbar kväll (trots svår nackvärk).

3) The last book I read?

The Amber Spyglass av Philip Pullman, del tre i His Dark Materials-trilogin. Som jag ska försöka skriva ihop något om här - any day now!

4) Five books that mean a lot to me? (AKA books I've read more than 3 times)

Herregud, bara fem?! Det är som att man skulle ha frågat Iselda Marcos, eller vad hon nu hette, vilka fem par skor som betydde mest för henne! :)
Men OK då:
Sagan om ringen-trilogin
Harry Potter-böckerna
The Watch-serien i Terry Pratchetts Discworld-böcker
Diana Gabaldis böcker om Jamie och Claire (Outlander m.fl. Speciellt Outlander, som är min favorit)
En vampyrs bekännelse av Anne Rice

Wuthering Heights av Emily Bronte

OK, det blev visst sex böcker... men jag har aldrig påstått att jag skulle vara slängd i matte! :D

5) Tag 5 people and have them fill this out on their LJs:
Jag läser inte så värst många boksidor, så jag uppmanar dem som läser här att svara i Kommentarer.

Bokhögen är räddad!

Tack till alla tips som jag har fått IRL och URL - nu har jag en försvarlig lista på böcker att lägga till alla mina andra listor, lösa lappar och noteringar med litteraturtips :) Istället för att äta lunch idag har jag botaniserat på biblioteket utifrån era tips, bl.a., och har nu återvänt med en försvarlig hög på sex böcker! (Alltså, inte sexböcker, det gäller att veta när man ska använda särskrivning ;)) Några är tips som jag fått av er, andra sådant jag själv hade kommit på, och ett par är av den typen som man snavar över när man vandrar bland hyllorna... sådana blandningar gillar jag!

Så vad sägs om detta:

Den stängda boken av Jette A Kaarsboel
Varken hora eller kuvad av Fadela Amara
En tripp till Indien av William Sutcliffe
The Book Nobody Read: chasing the revolutions of Nicolaus Copernicus av Owen Gingerich (tips från bibliotekarien, H, som jag känner litegrann)
Halvbrodern av Lars Saabye
Skriva kåserier av Ingemar Unge

Den stora frågan nu vilken/vilka jag ska börja med. Men det får anstå till ikväll. För nu är visst lunchen slut. ;)

torsdag, maj 19, 2005

Hjäääälp!

Jag har alltid en redig bokhög på lut hemmavid. Jag tycker om att se på den (men jag klappar den inte ;)) och att veta att där ligger en massa härliga (förhoppningsvis!) böcker och väntar på mig.

Men då och då inträffar det som bara inte får ske - den tar slut!!! Och där är jag nästan nu. Fatta, det är ett öde värre än döden för ett boktok!

Nu tänker flera av er att det är ju bara att gå och låna/köpa/båda delarna fler böcker. Men den här gången har bokhögsstoppet kombinerats med någon slags böckernas variant på afasi...

Jag har helt enkelt inte en aning om vad jag vill läsa!

Inte en endaste titel, inte en endaste idé står att finna i mitt huvud, och biblioteket & bokhandlarna tycks bara bestå av böcker, if you know what I mean - inte en enda bok som skriker på uppmärksamhet eller kastar sig ned i mina händer eller klöser sig fast på ryggen så att de säkert får följa med hem!

Så boktoket i mig slokar just nu som vissnad sallad; boktoket avskyr de här stunderna av total tomhet (de inträffar inte så ofta, tack och lov). Och boktoket sätter allt sitt hopp till att eventuella läsare kan ge mig tips! Alla förslag mottages med boktoksstörsta tacksamhet!

tisdag, maj 17, 2005

Litteratur på TV

Ikväll var det premiär för en ny omgång av Bokbussen med Birgitta Stenberg, Mian Lodalen och John Hilton som gäster. Den senare har skrivit boken No Tears for Queers om hatbrotten mot homosexuella, som jag läste en intressant artikel om i Aftonbladet (av alla blaskor!) häromdagen. Intervjun i Bokbussen var alldeles för kort, tycker jag, och skrapade bara på ytan av problematiken kring det besinningslösa hatet och det våld som det föder, ett våld som av våldsmännen oftast rättfärdigas. Men det är väl nackdelen med sådana här program. Därmed inte sagt att jag inte gillar Bokbussen, tvärtom; det är bara det att jag tycker att Hiltons bok hade förtjänat ett alldeles eget program, med efterföljande diskussioner med företrädare för HBT-samhället, politiker, m.fl. Det hade väl inte varit mer än rätt och riktigt att sända idag, den internationella dagen mot homofobi!

Hade gärna hört mer av intervjun med Birgitta Stenberg och Mian Lodalen också. Gnäll gnäll gnäll! ;)

Det skulle vara skönt med ett program, som gick mer på djupet någon gång - varför ska det alltid klämmas in så jäkla mycket?! (Det gäller inte bara litteraturprogram, gudbevars!) Jag gillar det där norska programmet som jag just nu inte kommer på namnet på (Bokcafé? Bokspegeln?); en halvtimme med författare, intervjuare och en lyssnande publik. Senast var det Kerstin Ekman som intervjuades, och det var riktigt intressant, det gavs faktiskt utrymme för henne att svara på lite andra frågor än de där vanliga standardfrågorna om "varifrån fick du inspiration till den här boken", o.s.v. Fast å andra sidan kan jag tycka att författaren inte alltid är det intressantaste, samtidigt som diskussioner med diverse "förståsigpåare" kan bli olidligt pretentiösa och klyschiga emellanåt.

Ja, inte är det lätt att göra program om litteratur, direkt - svår balansgång det där! Mycket lättare att boktokpladdra, då. ;)

Dagens citat:
Man ser ju världen på ett annat sätt.
(Birgitta Stenberg om det positiva med utanförskap.)

torsdag, maj 12, 2005

Våld. En historia om kärlek av Joyce Carol Oates

Teena Maguire borde aldrig tagit den där genvägen hem efter 4 juli-festen. Inte efter midnatt. Inte genom parken. Inte så som hon var klädd: linne, avklippta jeans, högklackade sandaler - som om hon bad om det. Inte tillsammans med sin tolvåriga dotter Bethie. Inte medan pojkgängen i grannskapet var ute och härjade.Hon blir offer för en brutal gruppvåldtäkt, och nu kan hon bara beklaga att hon överlevde. Bethie, som blir vittne till övergreppet, lever i ständig skräck. Hon har identifierat pojkarna, de har ställts inför rätta, men med hjälp av en driven advokat har de släppts mot borgen.Det finns dock en man i närheten som brinner för rättvisa, en man som vet vad kärlek är.
(Från baksidestexten)

Jag blev djupt berörd av denna roman - och våldsamt besviken. Den faller sönder i två historier, som trots alla uppenbara beröringspunkter ändå inte tycks mig höra ihop.

I den primära historien får vi följa övergreppet på Teena Maguire, det samhälleliga fördömandet av henne (hon var ju berusad! hon hade bjudit ut sig! det vet ju alla att hon "knullar runt"!) och hennes gradvisa sammanbrott. I centrum står även dottern Bethie och hennes rädsla, oförståelse och maktlöshet inför det som händer hennes mamma. Det är en naken skildring av offrens smärta, men även en djupt känd kritik mot samhällets attityder mot och behandling av våldtagna kvinnor. "Alla" vet att Teena Maguire blev våldtagen av ett okänt antal berusade förövare och att hon sånär dog av sina skador, ändå ligger sympatierna hos våldtäktsmännen.

Här är Oates deprimerande trovärdig!

Ungefär halvvägs in i romanen byter hon så fokus, och fram kliver John Dromoor, den polis som kommer först till brottsplatsen. Han känner sig omedelbart bunden till mor och dotter, på ett sätt som han inte kan förklara ens för sig själv - som om han var personligen ansvarig för dem efter våldtäkten. Och det står inte på förrän han bestämmer sig för att agera...

Den stora bristen med Oates roman är detta byte av fokus. Förvisso är John Dromoor en fascinerande karaktär, som jag gärna skulle ha velat lära känna bättre - men inte i den här boken. När han dyker upp på scenen försvinner nämligen Teena Maguire ut i periferin, och hon förvandlas åter till offer. Eftersom samhället sviker henne måste det till en man, "the lone hero" s.a.s., för att rädda henne. Först därefter kan Teena Maguire åter leva ett fullvärdigt liv, hintar det till synes lyckliga slutet om.

Som om en våldtagen kvinna inte kan få upprättelse och/eller bli trovärdig annat än genom en mans försorg! Blotta tanken gör mig illamående! Jag har dock svårt att tro att detta skulle vara Oates andemening, med tanke på den empati hon visar i skildringen av Teena Maguire i den första delen av romanen.

"En historia om kärlek" är romanens undertitel, och kanske är Oates syfte med att använda John Dromoor att beskriva en kärlekshandling - men jag anser nog att det mer handlar om hämnd än om kärlek. I min mening förlorar därför Oates roman både i styrka och trovärdighet.

Idag

... är den första dagen i mitt nya bloggliv! :D

Eller något sådant. Jag har länge funderat på att göra en boksida, men aldrig kommit till skott, mest beroende på att möjligheterna till något slags arkiv kändes oöverkomligt svårt. På senare tid har jag lekt med tanken på att helt enkelt använda ett bloggverktyg, och slutligen, efter mycket velande - det här med blogg har känts lite "scary" eftersom "alla" tycks ha sådana starka åsikter om vad en blogg är för något! - så har jag bestämt mig för att slå till

Et voila!

Layouten är ju hur tråkig som helst, och inte har jag fått alla funktioner klar för mig ännu, men min förhoppning är blogginitierade vänner ska kunna hjälpa mig med detta så småningom. Måste bara fundera på hur jag vill ha sidan först... och jag ville inte vänta med att "slänga upp" sidan tills jag hade layouten klar för mig! För när jag väl har bestämt mig för något så vill jag göra det pronto, helst igår. Och då får faktiskt designen ge sig till tåls!

Om Boktokspladder:

Jag älskar att läsa. Jag älskar att skriva. Och jag älskar att diskutera litteratur. Och det är vad jag tänker göra här! Främst blir det väl boktyckande (jag undviker nogsamt ordet "recensioner", då det låter alldeles för pretentiöst och bara ger mig prestationsångest). Jag kommer inte att skriva om varendaste liten bok jag läser, för då får jag inte göra annat - jag har alltid ett par, tre böcker på gång!

Istället kommer jag att skriva om de böcker som på något vis berör mig, som gör mig arg, ledsen, glad, kåt (hm... kanske inte, ändå!), etc. Och emellanåt om någon bok som är så usel, att det är på sin plats att utfärda en allmän varning! Men jag kommer att pladdra om annat som rör böcker också; Nobelpriset i litteratur, uppblåsta författaregon, intressanta artiklar, etc. Ja vi får se, jag har inte spikat formerna ännu.Detta om detta, må boktokpladdret ta sin början...

---
Läser just nu:

The Subtle Knife av Philip Pullman (omläsning)
Sugar av Michel Faber
Tjuvarnas herre av Cornelia Funke