Boktoksdepp - men jag ser ljuset i slutet av korridoren...
Usch, det är för hemskt när livet (som i jobbet) kommer mellan mig och mitt läsande! Som det har gjort på sistone. (Det har även lagt sig i mitt kreativa skapande, men det är en historia för en annan blogg.)
Kommer ni ihåg den där kampanjen på åttiotalet, då "alla" (ständigt dessa "alla" ;)) gick runt med knappar där det stod:
RÖR INTE MIN KOMPIS!
Well. Det här boktoket skulle vilja ha en knapp där det stod:
RÖR INTE MIN BOK!
Eller, som i det här fallet:
RÖR INTE MIN LÄSLUSTA!
Det är helt enkelt förskräckligt för ett boktok, att vara så stressad och slutkörd att h*n nästan slutar läsa! Och det har hänt det här boktoket... Jag visste att något var på tok när det en dag slog mig, att jag hållit på med samma bok i flera veckor - visserligen en tegelsten på 1200 sidor, but that never stopped me before - vanligtvis läser jag ju i ljusets hastighet...
Men jag läste i alla fall Harry Potter and the Half-Blood Prince (2005) på fyra dagar. Och förrförra söndagen sträckläste jag Johan Hiltons No tears for queers (2005), som var angelägen, tankeväckande och hjärtskärande sorglig. Tyvärr orkade jag inte skriva något om den. (Boktokspladdret har också lidit av livets framfart.)
Nu börjar i alla fall livet sakta ned.
Jag håller fortfarande på med min omläsning av Anne Rices The Witching Hour (1990)!! Men nu har jag bara tvåhundra sidor kvar, och läser dem glupskt snarare än segt. Igår påbörjade jag Terry Pratchetts The Amazing Maurice and His Educated Rodents (2001), och har redan hunnit halvvägs.
Så det går framåt. So to speak, höhö.
Men bäst av allt är att jag känner hur Läslustan har vaknat till liv igen. Den sträääcker på sig som en katt, gäspar vällustigt, plirar mot läslampan, ser sig om, får syn på de väntande böckerna och den vingliga stapeln av olästa böcker.
Sedan ler Läslustan....
Kommer ni ihåg den där kampanjen på åttiotalet, då "alla" (ständigt dessa "alla" ;)) gick runt med knappar där det stod:
RÖR INTE MIN KOMPIS!
Well. Det här boktoket skulle vilja ha en knapp där det stod:
RÖR INTE MIN BOK!
Eller, som i det här fallet:
RÖR INTE MIN LÄSLUSTA!
Det är helt enkelt förskräckligt för ett boktok, att vara så stressad och slutkörd att h*n nästan slutar läsa! Och det har hänt det här boktoket... Jag visste att något var på tok när det en dag slog mig, att jag hållit på med samma bok i flera veckor - visserligen en tegelsten på 1200 sidor, but that never stopped me before - vanligtvis läser jag ju i ljusets hastighet...
Men jag läste i alla fall Harry Potter and the Half-Blood Prince (2005) på fyra dagar. Och förrförra söndagen sträckläste jag Johan Hiltons No tears for queers (2005), som var angelägen, tankeväckande och hjärtskärande sorglig. Tyvärr orkade jag inte skriva något om den. (Boktokspladdret har också lidit av livets framfart.)
Nu börjar i alla fall livet sakta ned.
Jag håller fortfarande på med min omläsning av Anne Rices The Witching Hour (1990)!! Men nu har jag bara tvåhundra sidor kvar, och läser dem glupskt snarare än segt. Igår påbörjade jag Terry Pratchetts The Amazing Maurice and His Educated Rodents (2001), och har redan hunnit halvvägs.
Så det går framåt. So to speak, höhö.
Men bäst av allt är att jag känner hur Läslustan har vaknat till liv igen. Den sträääcker på sig som en katt, gäspar vällustigt, plirar mot läslampan, ser sig om, får syn på de väntande böckerna och den vingliga stapeln av olästa böcker.
Sedan ler Läslustan....