Favvocitat (I)

I remember one Fourth of July evening in Philadelphia, about a year after my surgery. I was walking home arm in arm with Lisa, my lover at the time, after the fireworks display. We were leaning in to another, walking like lovers walk. Coming towards us was a family of five: mom, dad, and three teenage boys. "Look, it's a couple faggots," said one of the boys. "Nah, it's two girls," said another. "That's enough outa you," bellowed the father, "one of 'em's got to be a man. This is America!"
(Kate Bornstein, Gender Outlaw. On Men, Women, and the Rest of Us, 1994)

Omläsning

Häromdagen kom min goda vän Ingrid och jag, via de slingrande omvägar, som brukar känneteckna goda vänskapssamtal, in på Mary Shelleys Frankenstein.

Den romanen skulle jag gott kunna tänka mig att läsa om! konkluderade jag, innan samtalet slant i diket... nej jag menar vidare.

Så många böcker, så lite tid. Säger mången boktok!
Ain't that the truth.
En sanning som skänker både förtröstan - det kommer alltid att finnas böcker jag vill läsa! - och förtvivlan - hur f*n ska jag hinna med dem alla och vad är det jag kommer att missa och vill jag verkligen veta det?!

Men. Likafullt. Det ligger en viss magi i just omläsningar. Boktoksmagi. Litterär magi. Den magi som finns i världar, omsorgsfullt, vackert (för det mesta) och oemotståndligt uppmålade mellan pärmarna. Världar som man förälskar sig i och som man alltid längtar tillbaka till. Världar som man läser om. Och om. Och om igen.
Sedan kan de där världarna, eller den där omläsningskärleken se väldigt olika ut. Mellan boktokar och inom varje boktok.
Precis som bokkärleken (bokpassionen) överhuvudtaget!

Det finns böcker som jag alltid återvänder till.
Som The Watch-serien i Terry Pratchetts Discworld-romaner.
Och hur många gånger jag har läst Elizabeth Georges Aska och ära kan jag inte räkna. (Ety jag är dålig i matte! Hehe.)
Harry Potter och Tolkien återvänder jag ofta till. För att inte säga ständigt.
Och då har vi ändå inte kommit in på Diana Gabaldon och Jamie-magin!!!

Men så finns där ju en och annan favorit, som jag förvisso har läst om - men mer sparsmakat. De där romanerna, som jag bara kan läsa med tesked, så att säga. Medan jag inte har några som helst problem att överdosera t.ex. The Watch-serien. Det är en skillnad som jag inte riktigt har begripit mig på än! Men som jag hoppas kunna reda ut här i Boktokspladder någon dag. I en nära framtid.

Hur som helst, så tänkte jag ägna en god del av den kommande vintern till omläsning av några av mina teskedsfavoriter. Exempel på sådana är:

Wuthering Heights - Emily Bronte
Brott och straff - Fjodor Dostojevskij
Hundra år av ensamhet - Gabriel Garcia Marques (fast vågar jag verkligen läsa om den - det är en av mitt livs mest exalterade läsupplevelser!)
Villospår - Henning Mankell (den oslagbart bästa Wallander-storyn!)
Mästaren och Margarita - Michail Bulgakov
Geek Love - Katherine Dunne
En vampyrs bekännelse - Anne Rice
Blood Ties - Jennifer Lash
Kattöga - Margaret Atwood
Blonde - Joyce Carol Oates
Dracula - Bram Stoker
Huset med den blinda glasverandan, Det stumma rummet och Hudlös himmel - Herbjörg Wassmo

Fast vänta...
... nu börjar det smyga in böcker, som jag inte har läst om (d.v.s. inte teskedsfavoriter) men vill läsa om. Confusing!
Fast sådana hör väl också hemma på en sådan här lista, antar jag.
Omläsningen har många ansikten. Som sagt.

Hmm. Men jag kan inte läsa om allt det där, jag ska ju hinna med olästa böcker också! Förutom olästa favoriter (ny Elizabeth George, ny Terry Pratchett, t.ex.) så finns det en ansenlig mängd författarskap/enstaka romaner, som jag länge har tänkt läsa. Så jag får fundera ett varv till, och sedan göra en omläsningslista inför vintern.

Ack ja. Dessa boktoksproblem! :D

Nu är jag nyfiken:
Vilka romaner vill du läsa om?
Har du böcker som du ständigt återvänder till - glupskt?
Böcker som du äter med tesked, enligt ovan?
Brukar du läsa om? ;)

Obligatorisk nobelprisnotering

Harold Pinter har fått Nobelpriset i litteratur.

Lo and behold, ett namn jag känner till! Jag har dock inte läst honom, men bara att veta vem någon är i sådana här sammanhang är stort, känns det som. :) Tycker det är roligt att en dramatiker vinner, för ovanlighetens skull.

Själv hade jag hoppats på Joyce Carol Oates.
Eller Margaret Atwood.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

När det ofattbara kommer till Blackeberg är det först ingen som märker något. Det är senhöst 1981 och livet i förorten pågår som vanligt. Alkisarna hänger på kinakrogen, polisen informerar om knark, mammorna jobbar på ICA och alla kan nynna signaturmelodin till "Dallas".

Men när kroppen av en tonårig pojke, tömd på blod, hittas i närliggande Vällingby börjar ryktena om ritualmord sprida sig, inte minst på löpsedlarna. Ännu anar ingen vad det verkligen är fråga om.

Tolvåriga Oscar hoppas för sin del att det äntligen är hämnden som har kommit. Hämnden för allt det han blir utsatt för i skolan, dag efter dag. Oscar fascineras av morden, men det är inte det viktigaste som händer i hans liv. Det har flyttat in en ny tjej i porten bredvid. En tjej som aldrig sett en Rubiks Kub förut, men ändå kan lösa den. Men det är något som är fel med henne. Något som inte stämmer. Och hon kommer bara ut på natten.

Jag har alltid fascinerats av vampyrer i allmänhet och vampyrromaner i synnerhet. Det började med Anne Rices En vampyrs bekännelse... eller nej, nu ljög jag, det började redan med Christopher Lee och Dracula, en av alla de där skräckfilmerna jag såg på TV som barn, trots att jag var så mörkrädd. (Konstigt att mamma, som var en hönsmamma extra ordinaire, gick med på att jag såg sådana där filmer!) Kanske uppkom fascinationen ur rädslan, vad vet jag. Eller, så var det nog! Hur som helst, vampyrer fascinerar mig. Och Anne Rices roman öppnade alla portar. (Hehe, jag bjöd in vampyrerna!)

Men en svensk vampyrroman... den tanken har nog aldrig ens slagit mig! Vampyrer och Sverige, det hör liksom inte ihop, i alla fall inte i min bok. Alldeles frånsett det där med "children of the night" (lite svårt i juni i Norrland, hahaha!) så är Sverige alldeles för... snällt för vampyrer. Vi är ju så lagom, gudbevars, och vad än vampyrer är (det råder delade meningar om det) så är de aldrig lagom!

Både som vampyrromanälskare och svensk *fniss* var jag därför ytterligt skeptisk när jag första gången hörde talas om den här romanen. Jag tänkte omedelbart att jag måste läsa den, så att jag skulle kunna slakta den. Men av någon anledning blev det inte av att jag läste den. Antagligen för att jag var så övertygad om att den skulle vara usel, och att jag inte ville ha uselt just då... sedan glömde jag troligen, mitt dåliga minne troget, helt enkelt bort den. *hrmm*

Sent omsider kom jag så äntligen för mig att läsa den, efter att bl.a. ha läst om den hos Siv. Då hade författaren redan kommit ut med en ny roman, denna gång om zombier - om möjligt ännu mer osannolikt i Sverige!! Jag fick vänta ganska länge i kö på biblioteket. Men det var det värt. För Lindqvists vampyrroman kom mina farhågor och mina väntade löjen på skam.

Låt den rätte komma in bärs först och främst av Oscar, den tolvårige mobbade pojken, som blir vän med Eli alias vampyren, alias "monstret" - men vem är egentligen monstret - Lindqvist vägrar att svara, att skriva oss på näsan. Porträttet av Oscar är så trovärdig att jag bara vill gråta. Han är ensam, utanför, mobbad, olycklig... han är liksom bara så fel! Enligt alla normer. Då och nu.

Så när Eli flyttar in i porten bredvid, hon som bara kommer ut på natten, hon som är liksom annorlunda, men ändå - för Oscar - så trygg... ja då förändras hans liv för alltid. På gott och ont. Som läsare vill man skrika ut sanningen om Eli till den här lille killen, som man omedelbums tar till sitt hjärta, men han förstår den snart nog själv. Det är då den fulla sanningen om Oscars ensamhet framträder. Han är medveten om att Eli är en vampyr, men hon/han (vid det här laget har Oscar hunnit börja vackla i sin könsuppfattning) har hjälpt honom och stärkt hans självförtroende, varit den ende som förstått och sett honom...

För mig ligger romanens kärna - Oscars ensamhet och Elis (vampyrens) ödesdigra tjusningskraft - i det här korta stycket:

Det han [Oscar] var rädd för var inte att hon kanske var en varelse som levde på människors blod. Utan att hon skulle stöta bort honom.

I de här meningarna fullbordas mötet mellan två utanförskap, på ett sätt som sällan har skådats i romanens värld. Och Lindqvist förmår att fullfölja den tråden hela romanen igenom, vilket ger romanen dess spänning. Det som gör den värd att läsa.

Lindqvists roman befolkas av trasiga människor, samhällets s.k. "bottenskrap". Vilket ligger i linje med vampyrens utanförskap. Det oväntade ligger i att det är ett svenskt utanförskap. Deprimerande trovärdigt skildrat. När morden börjar inträffa, så kittlas samhället (och vi som läsare) av de bisarra, blodiga detaljerna. När nästa offer visar sig vara en alkis, förlorar nyheten mycket av sitt värde - i detta känner man alltför väl igen dagens media! Men Lindqvists roman klamrar sig fast vid ett samhällets bottenskrap, som vi sällan och aldrig möter annars. Inte ens i vampyrromaner, skulle jag vilja säga.

Många vampyrlegender (välkomnandet in i en byggnad, solens destruktiva kraft, etc) bekräftas i Lindqvists roman. Samtidigt tillför han tillräckligt mycket av egna inslag, för att legenden och därmed romanen ska få nytt liv. I det avseendet är det närmast genialt att ge Oscar - mobbad, men inget offer - huvudrollen. Medan vampyren får en sekundär roll. Samtidigt upplöses den sedvanliga kampen mellan ont och gott. Det finns egentligen inget svar på just frågan om gott eller ont, menar Lindqvist.
Eller...
Oscar dras till det onda, men han är väl medveten om sitt val.
Och han väljer bort det.
Eller...
Oscar kan inte välja.
Lika litet som vi, i slutet av romanen, kan välja.