Att läsa och skriva. En personlig betraktelse av V. S. Naipaul

Läs mycket och skriv mycket! är det vanligaste förekommande rådet till författare in spe. Jag har alltid ansett det som ett enkelt och förnuftigt råd. Men som allting som tycks enkelt, är även denna "sanning" en sanning med modifikation. Vilket jag blir påmind om när jag läser V. S. Naipauls förtjusande lilla essä om läsande och skrivande.

Naipaul bestämde sig redan i elvaårsåldern för att han ville bli författare. Men det var en tveeggad ambition, som under många år för honom mer framstod som hyckleri än något annat. Han hade inget att skriva om, ingen att skriva till, och var inte ens särskilt duktig på uppsatsskrivande i skolan. Inte heller läste han speciellt mycket. Det låter nästan som koketteri, men han går snabbt vidare till att redogöra för sina möten med litteraturen i sina barn- och ungdomsår:

Jag förstod varje ord som sades men begrep ingenting. (s. 16)

Han upplevde litteraturen genom höguppläsning (fadern, läraren i skolan) och som fragment. När han själv försökte läsa upplevde han språket alltför svårt och gick lätt vilse i detaljer. Den engelskspråkiga litteraturen tycktes honom alltför främmande:

Jag ville bli författare. Men med denna önskan kom också insikten om att den litteratur som hade inspirerat mig hörde hemma i en annan värld, långt bort från vår egen. (s. 18)

Utifrån sina erfarenheter av att stå mitt emellan tre kulturer (den indiska, västindiska och brittiska) berättar Naipaul vidare om sina stundtals fruktlösa försök att finna en väg in i både litteraturen och i sitt eget skrivande, där huvudfrågan för honom var, med Joseph Conrads ord:

Vad handlar alltihop om?

Ett statligt stipendium gav Naipaul möjligheten att läsa i Oxford; fyra års studier i engelska. Han konstaterar krasst att han inte var särskilt intresserad av vare sig Oxford eller det engelska språket; syftet var istället att få tid att förverkliga drömmen om att bli författare. Men vad det innebar att vara författare framstod för honom som en gåta, trots att han visste att det borde vara så enkelt som att skriva romaner och berättelser. En roman skulle vara påhittad, men ändå förväntas vara sann, som Naipaul uppfattade det; en dubbeltydighet som det tog honom lång tid att komma rätta med och slutade bekymra sig över.

Det var först när Naipaul fick uppslaget att skriva om något han kände till - livet på hemöns gata - som han fann sitt språk, sin ton och röst till berättandet i den till synes självklara, men långt ifrån enkla insikten:

Det var som om röst och ämne och form var en del av varandra. (s. 35)

För att finna sin identitet som författare var han tvungen att lägga Oxford och London bakom sig, för att istället leta sig tillbaka till sina tidiga litterära upplevelser; de fragmenterade, de få, sparsmakade upplevelserna. Utifrån detta fick han sedan mödosamt leta sig vidare - varje ny bok var en del i sökandeprocessen - efter de uttryck och former som överensstämde med hans berättandebehov. På så vis fann han in i det icke-skönlitterära skrivandet; reseskildringar, essäer, självbiografiska berättelser.

Allteftersom min värld vidgades bortom de närliggande personliga omständigheter som gav näring åt det fiktiva skrivandet, och allteftersom min förståelse växte, flöt de litterära former som jag utövade samman och bar upp varandra; jag kunde inte säga att den ena formen var mer värdefull än den andra. (s. 45)

Att läsa och skriva är en utsökt liten pärla i den flod av böcker om skrivande och läsande som sköljer över oss. Det är oerhört intressant och spännande att följa Naipauls sökande efter sin författaridentitet, och hans reflektioner kring vad det är att läsa och att skriva, skrivet på en driven prosa. Även om han talar utifrån en postkolonialistisk synvinkel, som tycks mig svår att till fullo greppa (och så måste det kanske vara), så har han gett mig många värdefulla insikter om och nya tankar kring detta mitt mest älskade hantverk. Det är därför en bok som jag skyndsamt kommer att införskaffa mig. Gör det du också.

He's baaaack!

Äntligen har den kommit. Den nya Harry Potter, menar jag förstås. Som vi har väntat!
Den finns ute i handeln nu. As we speak.
Men jag har inte tid att läsa den just nu.
Det är faktiskt lite deprimerande.

Två omläsningar

Under semestern brukar jag roa mig med omläsningar av gamla favoriter. Ja, inte enbart, men ett par, tre, fyra favvisar brukar det bli. Det ligger något skönt och tryggt i omläsningar, förutsatt att det är bra romaner. Förstås. :) Vem vill läsa om usla böcker? Ja, det ska vara för att förvissa sig om att de verkligen var så usla som man minns dem. Men vem har tid med det, när det finns så många bra böcker och så lite tid??

I alla fall. På kort tid har jag avverkat två gamla favoriter, Brandvägg av Henning Mankell och Kvinna med födelsemärke av Håkan Nesser. Mina favoriter av respektive författare, faktiskt; jag har läst nästan alla böckerna i båda serierna. (Eller det var väl en sanning med modifikation: Egentligen är det Villospår som är min Mankell-favorit. Men den orkar jag inte läsa om just nu. Därefter kommer dock Brandvägg.) Tillika författare som brukar hyllas som två av våra största deckarförfattare.

Av dessa två har jag avgjort svårast för Mankell, trots att jag har läst så många av Wallander-böckerna. Det är något med hans språkhantering, som stör mig enormt; det är kortfattat på gränsen till andefattigt, emellanåt, och jag får ingen flyt i läsningen. Jag stör mig också Wallander himself. Maken till irriterande karl... att han inte har fått sparken för länge sedan för tjänstefel!! som jag klagade för Jennie igår när vi pratade om Mankell-böckerna. Fokuseringen på honom är för stor, de andra karaktärerna blir bara lösa skisser i utkanten av Wallanders universum. Vilket ger romanerna en lätt slagsida.

Det är historierna som är Mankells styrka. Ovan nämnda Villospår är nog en av de märkligaste och mest tragiska kriminalhistorier jag har läst. Och även i Brandvägg tecknar Mankell en tajt, spännande och skrämmande story, som mer än väl överväger det magra språket. Trots att jag kände till upplösningen, så sträckläste jag den och det var lika spännande som första gången. Det är ett gott betyg för en roman!

Jag är betydligt mer förtjust i Nesser, då. Han skriver så otroligt bra! Det är när jag inte tänker på att jag läser, s.a.s., som en författare har verklig språkkänsla. Och då kan jag överse med att ett par av historierna i Van Veeteren-serien har varit något svaga, för att inte säga ganska förutsägbara. Och Kvinna med födelsemärke är kanske heller inte hans bästa story. Men den griper tag i mig oerhört starkt, tack vare det komplexa porträttet av mördaren, som jag både förstår och ändå inte förstår. Det är en karaktär jag aldrig glömmer. Trots att Nesser skickligt lämnar en hel del frågor obesvarade. Eller kanske just därför. Komplexiteten i personteckningarna är hans styrka, vid sidan av språkkänslan.

Trots vissa reservationer tycker jag att dessa författare i sina bästa stunder bjuder på verkligt goda läsupplevelser. Jag är glad att jag valde att läsa om just dessa två romaner. Och nu funderar jag faktiskt på att läsa om Fallet G, den avslutande delen i Van Veeteren-serien. Se det var en historia som heter duga det! En värdig avslutning på en i många stycken läsvärd serie.

Odjuret av Anders Roslund och Börge Hellström

Två barn hittas döda i ett källarförråd. Fyra år senare rymmer deras mördare från en fångtransport. Polisen är övertygad - han kommer att mörda igen. I en svensk småstad lämnar en pappa sin femåriga dotter ovanligt sent på dagis. Bara några timmar senare hittas flickan våldtagen och död. Hur kunde detta hända? När polisen står maktlös tar pappan saken i egna händer. Och plötsligt jagar man inte längre en pedofil utan dras in i ett brottmål som berör hela landet. En pappa som hämnats sin dotters död står inför rätta anklagad för mord. Ute i landet startar reaktionerna, demonstrationer anordnas för att pappan ska släppas fri och medborgargarden agerar domare och bödel. Och frågan ställs på sin spets: Vem måste dö först? Vems liv är värt mest?

Det fruktansvärda som är pedofili.
Det moraliskt tveeggade som är att ta lagen i egna händer.
Det nedslående som är samhällets oförmåga att skydda sina medborgare - såväl offer som förövare.

Utifrån dessa tunga teman känns det oroväckande att Roslunds och Hellströms roman är så lättläst. Faktum är att det egentligen bara skulle kunna ge ett enda betyg: Underkänt. Men det kan jag inte ge Odjuret. Den är ruskigt ojämn - jag har lite svårt att förstå hur den kunde vinna Glasnyckeln för bästa kriminalroman detta år - men styrkorna uppväger svagheterna. Tror jag.

Roslund och Hellström tvekar inte för de svåraste av frågor:
Vem är egentligen offer - offret och/eller förövaren?
Här lyckas de - och misslyckas. Porträttet av pedofilen är klyschigt och ensidigt. Han framställs enbart som ett Odjur, som ser småflickor som horor som vill ha kuk. Och det är ju så vi vill se dem, pedofilerna, de som begår det värsta av brott. Men verkligheten är mer komplex än så. Många - inte alla, men många! - av pedofilerna har själva blivit utsatt för övergrepp som barn.

Vad driver pedofiler?
Det finns inga enkla svar. Hur gärna vi än vill.

I slutet av romanen antyds det att Odjuret faktiskt har blivit utsatt för övergrepp som barn. Men då har jag redan tappat intresset för honom som karaktär. Trots de fruktansvärda brott han begår kan jag inte ens tycka illa om honom; jag är likgiltig, och det är nog den värsta reaktion en författare kan framkalla hos en läsare. Särskilt när det, som i det här fallet, handlar om en karaktär som är pedofil, något som jag tror de flesta människor känner starkt och oförsonligt inför.

Förutom de mördade flickorna skildras ytterligare ett offer för pedofili: "Lillmasen", som sattes på ungdomsvårdsskola vid tretton års ålder efter att han huggit sin förövare i skrevet med en isdubb, och som sedan dess har åkt ut och in i fängelse. Han är besatt av pedofiler, som han hatar hett och oförsonligt. I detta porträtt har författarna lyckats; jag blir otroligt rörd av denna trasiga karaktär! Trots att en och annan klyscha har smugit sin in även här.

Överhuvudtaget anser jag att personteckningarna saknar nyans. Jag har t.o.m. svårt att helt engagera mig i den drabbade faderns öde, han som tar lagen i egna händer, även om det är det starkaste porträttet!

En förklaring till detta tror jag ligger i det stundtals erbarmligt andefattiga språket. När det är som värst skapar det en distans mellan mig och historien, de svåra frågorna, de gripande människoödena. Och jag känner hur ögonen börjar glida över sidorna...

Men trots denna kritik är detta en roman, som väcker svåra frågor hos mig. Jag kommer på mig själv med att "heja" på pappan, som tar lagen i egna händer. Sedan skäms jag. Inte vill jag leva i ett samhälle, där det vore tillåtet. Han måste få - och får! - sitt straff. Trots de sympatier man känner med honom står det med all önskvärd tydlighet klart, när författarna vänder på steken i en skildring av den lynchmobb, som den s.k. allmänheten så deprimerande enkelt och snabbt kan förvandlas till. Vi får närmare följa några personer i denna lynchmobb i ett par korta, men kärnfulla passager i romanen, och trots att porträtten av dem är olidligt klyschiga känns skildringarna av deras handlingar viktiga - som påminnelse.

Det finns en frän samhällskritik insprängd i texten, men författarna är kloka nog att inte lägga skulden på någon uttalad instans; de lämnar åt oss som läsare att själva ta ställning till de svåra frågor om skuld, ansvar och rättvisa, som utgör romanens kärnpunkt. Och styrka.

Lägesrapport

Boktokspladdraren ser över sina bokhögar och suckar belåtet. För att inte säga lyckligt.

Som vanligt läser hon flera böcker samtidigt. (Enligt devisen: "Så många böcker, så lite tid!") Just nu är hon involverad i dessa böcker:

Den stängda boken av Jette A Kaarsböl (ska vara danskt ö)
En ring av järn av Susan Cooper
My Lover's Lover av Maggie O'Farrell
Konsten att berätta en historia av Anders Sundelin

Nyfiken som boktokspladdraren är av födsel och ohejdad vana undrar hon nu vad boktoksläsarna (hon förutsätter att det finns några sådana ;)) läser för tillfället?