Flickan i underjorden av David Grossman

Det ser ut att bli 16-årige Asafs värsta sommar hittills. Hans syster har gett sig av till USA och hans bäste vän har plötsligt blivit populärast i klassen. Sommarjobbet i Jerusalems stadshus är varken krävande eller inspirerande. Men plötsligt står Asaf inför en oväntad utmaning: en bortsprungen gul labrador ska återföras till sin ägare. Och det gäller att hålla hårt i kopplet när den hunden sätter fart.
På andra sidan stan har den viljestarka och musikbegåvade Tamar tagit på sig en lika hopplös uppgift: att rädda sin bror från den undre världen. Och förhoppningsvis hitta sin hund Dinka...

Det finns några personer vars boktips jag lyder blint - kära vännen Annelie är en av dem. Hennes tips brukar leda till läsupplevelser extra ordinaire och hittills har jag aldrig blivit besviken. Inte heller denna gång slog det fel, när hon tipsade mig om den israeliske författaren David Grossmans roman Flickan i underjorden. Den har tagit mig några veckor att läsa - för ovanlighetens skull har jag nämligen läst väldigt långsamt - och när jag slog igen pärmarna för gott igår kväll kändes det som om hjärtat skulle brista! Jag har nämligen förälskat mig handlöst i de egensinniga och oförglömliga karaktärer som Grossman skriver om.

Storyn i sig är kanske inte så märkvärdig. Jag kan till och med tycka att slutet kändes lite väl Hollywood - morbid som jag emellanåt kan vara hade jag föredragit att de hade dött, det hade känts mer i linje med utvecklingen av historien. (Fast på ett annat plan är jag förstås glad att mina "älsklingar" fick behålla livshanken!) Men det är bara små skavanker i den tjocka, färgstarka och fantasieggande väv, som Grossman väver, och som jag har förlorat mig i. Främst då tack vare den eminenta personteckningen. Här finns karaktärer som jag aldrig kommer att glömma! Inte minst då den grekiska nunnan, som efter femtio års påtvingad isolering i ett hus i ett främmande land (Israel), en dag, av skäl som jag lämnar till potentiella läsare att finna ut, kliver ut i livet och verkligheten. Jag hade gärna följt med henne på denna vandring... men kanske är det en annan historia.

Annars är det förstås Tamar och Asafs historia framför allt. Ganska snart står det klart att de kommer att träffas, men det förtar inte spänningen. Tvärtom! Det har hänt att jag har legat på kvällarna och fantiserat över hur deras första möte skulle te sig. Och jag blev inte besviken! Jag tvekar inte att kalla det en kärlekshistoria, trots att vi som läsare bara får vara med om deras första möte - men vilket möte! - och de två, tre dagar som de tillbringar tillsammans innan vi lämnar dem för gott. Men inte vilken kärlekshistoria som helst - Hollywood göre sig icke besvär! Här kan man nog tala om själsfränder utan att hemfalla till floskler. Och deras samtal, deras intensiva första dagar tillsammans, är så magiska och vackra - trots den krassa realitet de står mitt uppe i - att t.o.m. en gammal cyniker som yours truly (instiftare av Inget Romantiskt Tjafs-klubben) blir rörd! Bara en sådan sak!

Hunden Dinka kommer jag heller aldrig att glömma. Hon innehar huvudrollen i lika hög grad, om inte mer, som Tamar och Asaf. När man öppnar boken och kastas rakt in i handlingen, med Dinka springande genom gatorna med Asaf efter sig i koppel (ja, i den ordningen ;)), fastnar ens egen hand i kopplet och man flyger som en vante tillsammans med Asaf efter den springande hunden! Lika förundrad som honom över vart det kan tänkas bära hän och hur och varför... det är omöjligt att släppa taget!

Jag, ett boktoksfreak??

Det går lite på halvfart idag på jobbet (förkylning i kroppen). Bäst som jag satt här med mina papper dök ett minne upp, som fick mig att le. Och jag tar mig helt fräckt ett par minuter att skriva i Boktokspladder.

Jag är slarvig av födsel och ohejdad vana. Mitt hus ser för det mesta ut som Jerusalems förstörelse, jag strör papper, kaffekoppar, tidningar etc runt omkring hur som helst, och jag får emellanåt anlägga moteld mot dammråttorna. Men en sak har jag alltid varit väldigt noga med, och det är mina böcker!

De ska stå i bokstavsordning!
Inga hundöron! (Det borde vara belagt med dödsstraff!)
Inte lägga ned en bok uppslagen!
Öht, handskas varligt med böckerna!

En av mammas favorithistorier om Rödhätte-barnet var den, där kusin H kvaddade min Nalle Puh-bok (tror jag det var). Hon är ett år yngre än mig, och vid den här tiden var vi väl kanske tre respektive fyra år. Vid ett tillfälle lade H beslag på min Nalle Puh, och försökte med barnets entusiasm "läsa" den med händerna, vilket ledde till att hon knycklade ihop en sida. Papperet gick inte sönder eller något, men det var skrynkligt! Och jag fick fullkomligt frispel, och skällde ut ungen så att hon inte var vatten värd.

Mamma försökte medla, men det ledde ingen vart; så fort jag fick syn på boken började jag skälla på H igen. Det bar sig inte bättre än att mamma fick åka och köpa en ny bok. Men tror ni det hjälpte - icke! H var för evigt brännmärkt som "bokmarodör" i mina ögon :D

Nuförtiden då? Nå, jag skäller väl inte ut en person som råkat kvaddat någon av mina böcker, det är liksom inte min stil att skälla ut folk. Å andra sidan är jag noga med vem jag lånar ut till. Och i de få fall där någon har kvaddat en bok för mig så har de, för det mesta, haft vett nog att köpa ett nytt ex.

Som jag fick göra till en kompis när min katt pinkade på hennes bok! Rätt ska vara rätt, förstås. ;)